personlig lågkonjunktur

hej!

jag erbjuder härmed mina tjänster, läs vilka tjänster som helst (förutom de sexuella).
ligger ungefär på ett ut som vanligt men framåt ser det ut att bli minus,
jag som så förtvivlat skulle behöva stå på plus.

har sökt jobb nu och inom katergorin undersköterska borde jag kunna slå mig fram(?)
har lång erfarenhet och är utbildad samt en förhållandevis socialt kapabel person, nära till omtanke och skratt och lite för nära till känslorna för att kunna stänga av jobbet till jobbet.

kanske var jag inte alltid personalens favorit... jag står inte tyst när jag ser människor bli illa behandlade och är inte duktig på att gå i gamla fotspår om jag kan se nyare effektivare lösningar. men vårdtagarna tyckte om mig, jag har varma händer och prioriterar viktigare saker än damm på hyllan (antagligen där som en del personal ogillade en också). omvårdnad börjar med människan och slutar med dammvippa på stege.

det går sällan hand i hand, den goda hemmavaron och den goda ekonomin.
har inte mycket att klaga över nu. ungarna är sjuka och jag har inte sovit på flera nätter men tycker ändå att allt är bra, jag har valt att tycka så och då hänger den positiva vinklingen med. för såna är vi nu, den positiva familjen saarnak... tjafs och smågnabb går att skakas bort, vända ryggen till, skämtas om hakuna matata

vi borde omprioritera pengar, men vårat svängrum är lite trångt.
storhandlat skapar svettfläckar i armhålorna även om vi tjänar tusenlappar på det per månad,
hundralappar känns så svåra att lämna bort just nu.

sen så köpte jag en dinosaurie... ? en dinosaurie! den kostade 50 spänn men vadfan. jaja, det är ju barnbidraget och nu har hon fått sitt bidrag lillan, en tyrannosaurus rex. hoppas vi har råd med blöjorna sen annars blir det tindningsuppslag på lakanen.

tänker konstant på att spara, att pensionsspara, att ha en buffert, att ha ett spar för barnen. men var börjar vi? kanske skulle jag lagt undan dinosaurien på ett sparkonto?

nu ska jag betala av varenda krona på räkningar samtidigt som jag väntar på min feta inkomstkälla från försäkringskassan, dvs lägstanivå föräldrapenning eftersom jag tvingades använda en utav den som gravid.

jag har en idé försäkringskassan! kan ni inte smälla ut samma summa varje månad under ett års tid och skita i vilken förälder som är hemma?

2011, blir det året då jag börjar ha en normal inkomst eller året då jag måste flytta ut till en koja i skogen och leva på kottar? den som lever får se...

dagens ljumma vind: marken är bar, jippie! och vi är rätt glada, jippie! jag är fattig som en kyrkråtta, jippie!

( kommer vara med i ett reportage i vi föräldrar snartens, så håll ögonen öppna).

m som i alice

min dotter har skapat en oerhörd fascination för alice i underlandet...
läskig tim burton-version för en 2,5-åring men en god förebild, en sällsynt förebild för alla småtjejer.
pippi ligger nog långt fram på mångas tungor men hon är lite svår att ha i möblerade rum, dock frigörande och stark!

nä, alice har en sk "myckenhet", hon växer sig allt modigare allt eftersom. lewis carrol skrev sagan 1865 men lite avdammat kan den kännas minst lika spännande och relevant idag som då. speciellt i den här filmversionen, den handlar om svåra beslut och att finnas till för andra eller för sig själv. avslöjar inte slutet men ni förstår säkert att alice klarar av att välja rätt väg.

samtidigt som m nu är alice och använder lillebror som jättehunden bayard ( malin bayard alltså) kan hon avsluta kvällen i en djup diskussion kring hur hon hellre vill vara en pojke. pojkar kan inte bara stå och kissa, alla tuffa leksaker och lekar tillhör pojkarna (enligt hennes jämnåriga pojkkompisar alltså).  att en mamma då direkt hävdar att hon kan göra precis vad hon vill och att det inte krävs en snopp för att bygga en schysst tågbana vet jag inte egentligen om det gör skillnad, man kan bara hoppas. sanningen är ju att de jämnåriga vännernas åsikter betyder väldigt mycket för barn och det är faktiskt fortfarande rätt sällsynt med föräldrar i ett dyft av genustänk.

mitt tänk är väl av typen att jag försöker hålla samma linje för bägge barnen och främst se till att dom aldrig känner sig begränsade av sitt kön. varken åt det ena eller åt det andra hållet. med det menar jag att m får vara så traditionellt "flickig" som hon vill, bara hon inte känner sig så bunden till det att hon inte vågar prova mer taditionellt pojkiga saker. rosa är en färg, hello kitty är en katt, en bil är ett fordon etc etc. inget utav dessa har att göra med snopp eller snippa.

alice har spetsklänning och långa lockar, hon är vänlig och mild, men hon är också tuff och modig. envis och vågar ta för sig.

m är för tillfället fäst vid lila, hello kitty och en hel del dockor. men hon är också rätt bra på att hålla tempot i vildare lekar, dinosaurier och drakar, tuff i nya situationer och väldigt social.

jag har aldrig varit mycket för klänning och rosa. praktiskt har gått före snyggt. har varit sportig på olika sätt, social och framåt. däremot är jag rätt blyg i nya situationer... känner mig rätt ofta osäker på min förmåga även om jag vet att jag har goda förutsättningar för mycket. jag är vacker ena dan, inte fullt lika vacker den andra. tålmodig emellanåt och en hormonkossa däremellan.

jag känner mig osäker på om jag kan ge m all det självförtroende som jag själv saknat men jag hoppas på att åtminstonde ge henne lite. jag vill inte att hon liksom jag kan ha sina drömmar på andra sidan dörren men inte våga gå ut. trygghet och självförtroende är min högsta önskan för mina barn men jag är fullständigt förvirrad emellanåt och verkligen inte enkelriktad. behöver scheman i min världsbild för att inte yra omkring.

men så lägger jag ändå en förhoppning till kärleken och självkritiken som hos mig ligger naturligt; jag kommer aldrig se mig som fullärd och därför kanske även jag som alice kan utveckla min myckenhet med tiden.
jag är ju så otroligt mycket starkare nu än igår, och kanske knappast ens lik den jag var för 10 år sen.

som Lewis Carrol sa "Om du inte vet vart du är på väg kommer du att hamna någon annanstans!"

så fångas även jag i mina farhågor upp av ett trygghetsnät, det är bara att köra så länge man kör.
allt är inte upp till mig ändå... (låter smått religiöst men vi är ju fler än EN eller TVÅ runt ett barn).

dagens dubbel: jag vann högsta vinsten när jag fick olle på kroken, absolut högsta.

ta åt er!

märkbart hur tiden går och står stilla.
allt blir svårare när man förväntas vara vuxen, men så mycket lättare när man kan ha en vuxens syn på det.
man trollar bort alla effekter, ser verkligheten för vad den är, inget rosa lulllull, men massa genuina, rätframma känslor.

vem ser ni mig som nuförtiden? är jag bara en blank sida eller är jag så överskriven att ingen orkar läsa mig längre? jag har alltid sett mig som något man omöjligt kan avfärda som bara ännu en mamma. för mig är det ofattbart att begreppet bara och mamma ens kan befinna sig i samma mening. om jag inte var mamma så var jag olycklig, det kan jag nästan lova! jag vore kanske lugnare än mina 22 men mina tankar hade lämnats åt egot, och alla egon runtomkring. nu botar jag min rädsla, sorg och alla mina farhågor i varenda kram jag får utav barnen. dom är inte ett bot från allt mörkt i livet men dom är mina lyckopiller.

att jag sen inte någonsin, igen, kan bli samma bekräftelsenödande, skönhetsbehandlade ångestbåt, för er. förstår ni att det är sekundärt?

men NI kommer alltid ha en plats i mitt hjärta, även när jag bortstött letar sociala sammanhang i smulor från bord jag inte når upp till. NI kommer alltid vara speciella för mig och jag kommer le ifrån långtbortifrån när ni landar i bomull och säger hej!

sjunges

vi lägger våran jul i SJ`s händer.

nattåg upp, utan fällbara säten, värme eller sömn, men precis i tid!
dagtåg ner, med bord, bekvämlighet och goda miner, 2 timmar sena.

norrland är fylld av snö och kyla, men tom på el och varmvatten.
norrland är inte bekvämt men ack så skönt.
norrland är en spikmatta.

familjen samlad, ja åtminstonde en del.
ingen tomte men rätt mycket kärlek.

hej tomtegubbar klättrar stolpen och lagar elfel i huset.
hej tomtegubbar ser på kalle, men barnen springer i köket.
en liten tid, vi fastnat här, har ingen värme och morfar svär.
hej tomtegubbar här är enkelt och precis så som det ska vara.

danföredanföredanföredanföredanföredanföredan...

tar väskan från min rygg...
den jag burit så länge och samlat skit i,
den som fått äga mig och styrt mina beslut.

har nog alltid sökt något eller någon som kunde bära den åt mig,
istället för att bara släppa den har den blivit en trygghet.

se andra med sanna ögon, se mig själv med sanna ögon,
släppa kontrollen, älska obegränsat.

inget får ligga på hög, ånger har inget spelrum
skratta utan eftertanke som när man var barn.

tro att det finns en god tanke bakom dåliga beslut,

inte döma, inte dömas, bara leva



nyårslöftet: hej då gamla bagaget, du får inte plats i vår trånga garderob!

att curla med värderingar

http://www.aftonbladet.se/wendela/article8246716.ab

ljuvligt... som någon slags fortsättning på dom här curlingbarnen i svt.
förutom att barnen blir odrägliga och krävande så riskerar dom dessutom få en rejäl
kalldusch när verkligheten knackar på och säger att dom själva får ta ansvar för att
deras liv ska flyta.

den här kvinnan har dock ganska lite med saken att göra, förutom hennes uttalande då! hon har längtat länge och får nu utlopp för alla känslor. inte så märkligt?

men det är ju en balansgång det där! ingen har väl någonsin sagt att det är lätt.
jag kan snarare snava över åt det lite strängare hållet,
håller på regler och tror att det skapar en trygghet med sruktur och rutiner.

sen så jobbar jag på att försöka vara lite mer flexibel och ibland säga ja istället för nej
och rannsaka mig själv en aning, varför säger jag nej? - ok då M, ta en pepparkaka till!

man har ju även hört att man aldrig kan skämma bort barnen med kärlek.
nä, det kan väl stämma. men kärlek är ju inte att ge efter för barnets minsta nyck eller
se till att deras garderob är av senaste modell. kärlek är ju en känsla, för mig att man ställer upp för dom när
det verkligen gäller. att dom vågar säga till när dom oroar sig över något och att man kan ge kramar i oändlighet.

kärlek tycker jag också är att ge dom en god människosyn, lära dom förstå att det finns skrämmande otäcka saker i världen men att det också finns otroligt fina och härliga saker.

och apropå tonåringar så vet man ju att man kunde få en hel del fixa idéer om vad som var viktigt. en del saker, som att få passa in medan man utvecklas, är otroligt viktigt för dom flesta. men man behöver inte köpa
ALLT, man kan få en del utav det och det kan vara nog.

i år får min yngste 2 paket och min äldste 5. en 8-månaders har nog inte så mycket önskemål, det har däremot en 3-åring. sen så hänger 3 av paketen ihop. sammanslaget kostar deras gemensamma paket ca 500 spänn. dom kommer få fler paket, det vet man ju... och även utan så skulle dom ju inte bry sig, kanske bli ännu lite mer lyckliga över dom paket som dom får av oss.

så man vill ju köpa saker till sina barn. men inte för att jag alltid kommer att ge dom vad dom vill ha eller vad jag vill att dom ska ha utan för att jag kan se framför mig hur glada dom kommer bli av det dom får och DET vill jag ha.

tacksamhet är ännu nånting som jag tror att barn behöver lära sig...

människohandel- en hymn åt gamla fjortisar

gammelhaggan ger sig ut på nya äventyr. muttrar och stönar, ungdomen idag!
ensam i lusekofta och dansskor, fnyser åt små snärtor i spetsteddy.
kan kjolen vara så kort utan att räknas som ett skärp?

alla mina magar har kapsejsat in något stort stressmoln. O håller mig hårt om
midjan för att pulsen ska gå ner till nåt mänskligt. så, nu kan jag somna.

jag är inte ens stressad längre, men det har inte kroppen fattat.

ut med buller och bång för ett andra försök att slappna av,
bland små fräcka 18-åringar. när började uppfostran upphöra?

gör vadfan ni vill men se till att barnen får kärlek, trygghet och lär sig respektera andra människor!

man frågar, ursäkta, men är det här någon specialkö? små naiva men snälla ögon ser på mig - det är VIPkön!
ojdå, ajdå, minusgrader. - men ni kan gå in med oss, det är lugnt! den enda snälla bland vassa armbågar och iskalla blickar.

hon i lusekoftan är inte helt oäven på dansgolvet. dansar röven av många små.

har jag rynkor på kinden eller är det i själen?

men dom dansar ju inte? titta lite närmre... dom rör sig ju knappt! skulle ljuset sluta hoppa så står dom alldeles stilla. posering, armering, revirkrävande.

dom blir till barn i mitt hjärta, fastän så få år egentligen skiljer oss åt. vem skyddar barnen?

de pojkar och flickor som leker lekar dom inte förstår.
vore dom yngre skulle någon hjälpa dom, guida dom, fånga dom i skyddsnät när besvikelsen kommer.

alkohol, rännstenen, ånger, ångest och lång läketid för människan därunder.

en gång ville jag vara gud,
idag vill jag mödra ner allt med sötsliskig kärlek.
ge en trygghet som jag inte bär till barn jag inte känner.

jag tar av mig öldimman och ser att DOM inte är JAG. DÅ.
jag äter en kebabtallrik och går hem.