Damm suger.
Dammsuger ångest.
Vad vi inte ser finns inte och det vi ser är inte alltid vad vi tror.
Lömska ludd, taskiga tussar.
Fånga dagen, fånga natten, fånga sömnen om du kan!
Kalender, datum, infinn dig, finn dig själv!
Planera maten, diska faten, le vid möten.
Håll i kvasten, kirra biffen, ge på nöten!
Vi landar utan hjul och slänger ut en kudde. Så sträv är strävan men målet alltid där för lycka.
Sedan Malin föddes för 6 år sen har jag inte sovit en hel natt, typ...
Oftast funkar det men just nu är det mellan som bestämmer våra sovtider och jag är frustrerad och arg. Precis som om han kunde påverka det själv.
Men är det till att släcka lampan och säga - Nuere natt! ? Han är inte dum liksom. Det är skitenkelt! Bara att kliva upp på natten och sen tidigt som fan och föra oväsen. Vaknar vi inte så vaknar Björn och DÅ vaknar vi!
Men jag vaknar... jämt. Flugor. Kvalster. Vattenrör.
Håller honom uppe sent. Men han vaknar lika tidigt. Och är sen kinkig på dan.
Finns heller inget morgonläge utan växeln är från 0-100 direkt. Som på en 1-åring. Höljutt skuttande intensivt. Vadfaan!
Jag önskar det fanns ett mysläge men det kallas feber och det är knappast önskvärt.
Det här är bara en av flertalet situationer då vi har "elefanten i rummet". Att inte problematisera och samtidigt lösa problem börjar bli ohållbart!
Tillägg: Frågade jeppe igen vad som gör att han inte kan sova på morgonen.
- Jag sprudlar av glädje och vill leka då! Jeppe mamma 1-0.
Ändra sig, lägga om och göra rätt. Små ord som är märkligt stora. Jag har lärt mig att sånt just stannar där, som ord. För att saker ska förändras krävs det frön som man implementerar i vardagen, i de mest självklara situationerna. Överdrifter åt en riktning för att nå kanske 1/10 av det man önskar... och då tvingas man vara någon annan än sig själv ett tag, för det är svårt att vara sig själv och samtidigt ändras.
En stor del av mig har ändrats. För jag tittar tillbaka och skäms, får dåligt samvete. För hur jag bemött min man och mina barn ibland. För att förlåta mig själv så visste jag ju inte bättre. Man kan inte vara så erfaren genom något man ännu inte erfarit. Och livet går ju vidare ändå.
Men imorgon kan jag förstå. Imorgon kan jag veta bättre. Och om jag sköter min del av avtalet så kan allas pusselbitar landa närmre varandra för att slutligen passa ihop någorlunda. Ett okomplett pussel, ett pussel under konstant förändring. Precis som vi.
Dränerande utsugande
Lite till
Lite mer
Bygg ihop
Håll ihop
Stretcha huden till ett tält så allting stannar kvar därinne
Litet läckage
Stor undergång
Visaren vandrar
Eller står den stilla?
Visa mig vila
Stå vid min sida
Ge inte storm på min storm
Kväv inte orden med kväve
Fånga upp mig, se mig
Och bädda ner mig
Väck mig med kaffe och förståelse
Laddat ord. Sitter och tittar på Malous intervju med Orup... de pratar om hur komplicerat det är när det kommer till familjenivå. Att det är personligt och inte ska styras uppifrån. Ja det man mest tagit upp är ju föräldraförsäkringen.
Samtidigt tänker jag, även om jag håller med om detta, att det är just därför det är så viktigt att vi är med och reglerar genom att styra lite. Ojämställda strukturer är så oerhört svåra att nå högt upp eftersom det genomsyrar oss dagligen och i det allra privataste. Därifrån tar vi med oss strukturerna ut i skola, jobb osv. För att en förändring ska ske måste vi alltså gå med på att pressas lite i en riktning.
Som Gudrun sa i sitt tal så sker ju detta i de flesta områden i politkken, det är bara att ingen våga peta i familjetraditionen. Av rädsla att förlora väljare? Eller för att vi är så präglade att vi har svårt att se resultatet framför oss? Många gråa gubbar och traditionsbundna inom politiken?
Jag tillhör ju själv en familj som skulle FÖRLORA på fördelning av föräldradagar, ekonomiskt och kortsiktigt. En rätt fattig familj med bara en inkomst. Men jag har ändå förhoppningen att vi med en förändrad attityd kring detta kan ge mannen större plats i hemmet och kvinnan på arbetsmarknaden. Att det kan jämna ut löneskillnader och pensioner. Att det alltså ska ge lönsamhet för alla och även för barnen.
Idag är jag föräldraledig för tredje gången. Min man tar ut ett par dagar i veckan och kommer ta 2 månader i slutet då jag pluggar. Vi har dock haft min man hemma en del då han kan styra arbetstiderna okej.
Hade han "tvingats" dela med mig hade vi levt lite fattigare ekonomiskt men kanske rikare på flera andra sätt. Relationer där båda föräldrarna varit hemma mår enligt statistik bättre. Förståelsen ökar, risken för separation i småbarnsåren minskar och ekonomin blir jämnare fördelad på längre sikt.
Dessutom får barn och pappa större chans att knyta egna band på egna villkor. Kvinnan kommer snabbare tillbaka till studier/jobb och kan behålla karriär samt pension. Barnen får en ny bredd i att se att både mamma och pappa kan hantera bägge platser lika bra.
Ja jag är nog även för viss kvotering. Vi måste liksom börja nånstans och för ett bredare medmänskligare tänk kanske vi får trampa på några tår. Kön etnisk bakgrund handikapp eller sexuell läggning. Det får liksom inte fortsätta vara bara män i medelåldern från en finare bakgrund som ska tala för alla.
När jag kämpar framåt och siktar mot något, ett obefintligt mål som känns viktigast i världen, minns jag en tavla från längesen.
"Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet..."
Det hjälper mig lite, att leva i nuet. Och att fråga mig varför det jag precis lägger massa energi på är så viktigt. Som sysslor som stjäl tid och ork med barnen. Eller dispyter där man vill få rätt och lära ut något, men kanske egentligen bara orsakar dålig stämning och tröttar ut sig i onödan.
Hur fina skåpen var, hur rena golven var, hur snygg och prydlig jag såg ut och att fåtöljerna var i vinkel med mattan. Det kommer jag inte minnas, kommer inte brännas fast i min hjärna som något viktigt.
Men jag är och förblir en kreativ person. Min lycka kommer inte genom perfektion men skönhet kommer alltid ge mig energi. Måste få uttrycka mig och skapa.
Så mitt i kaoset där rutinerna känns orimliga och lugnet i själen så ofattbart långt borta går det ändå att känna sig så oerhört tacksam och lycklig för att dagarna rullar på. Ingen oro när man är tillsammans. För vi är en enhet som är lika dysfunktionell som funktionell. Och det är en bra sak.
Fly. Spring. Åk. I din skrotbil på grusiga vägar.
Du är bra och nu måste du dra.
Jag vill inte se dig mer. Av omtanke vill jag aldrig mer se dig.
För ditt liv är därute nånstans. Det liv som du inte trott fanns.
Jag hoppas att du lämnat allt viktigt, för det som istället är riktigt.
Släpp allt. Lasta av. Se framåt.
Göm dig inte bland gråsprängda lockar. Sträck ut din ansträngda rygg. Släpp ner dina åtdragna axlar.
Jag vill inte längre se dig osedd. Jag vill bli ignorerad i suddig lycka på stan nån gång.
Som att jag inte fanns, och du är nån annanstans. Där du kan glömma vad som en gång har varit.
