det här är en blogg och inget facit

gör det som känns rätt men försök inte rättfärdiga det som känns fel.
instinkten är inte styrande när man misslyckas, det är bs. det är ens oförmåga att lita på instinkten.
våra obegripligt stora behov att lyssna till egen negation, andras åsikter, tidigare beslut.
vi vet ju inte vad vi slänger oss in i, nä aldrig någonsin.

släpp rädslan för rädslan att misslyckas leder genvägen till misslyckande och du kommer inte hitta den lyckan du så innerligt söker där. när du passerat samma trädstam för 120e gången, förstår du inte då? du borde sett mitt namn inristat i stammen för jag kom aldrig någonsin framåt. varför jag sög tag i livet och struntade i att vara ledsen. varför jag förstod mitt eget värde och andras. det finns inget svar, det är svaret.

själv är bäste dräng och det här är mitt liv, min värld och min historia.
det är fullt möjligt att förstår varför andra älskar en och ändå förstå varför man kan bli hatad.
mina barn kommer skapa egna världar att observera och delta i, dom är inte brickor i mitt spel, jag vill lära dom ha egna atmosfärer.

min instinkt säger åt mig att sluta skriva nu

intensiva berit

lägg pappren på hyllan och benen på ryggen.

mata vetenskaper, sedermera kunskaper, väck lustan till lusta med massor av kaffe.
var där med barnen, var DÄR med barn, var förfan där för barnen.
nä det är för mycket, jag väljer lite och räcker till.

utan tusentals sidor av historia väljer jag här, nu och dammtussar.
jag drar fram genom dagar av planer för imorgon men nu,
för här kan jag göra något.

effektivisera effektiviseringen, se här vad jag kan!
fyfan vad tragiskt men vilken lättnad.

så krymper ljuset och månen slår ner,
benen är böjda under kroppen och fönstret är öppet mot kylan.
jag hittar hem i kudden med en tv som pratar men jag hör ändå inte
för dagarna klättrar och livet är så nära som det aldrig förr varit.

det är öppet för mörker, allting står på glänt just nu.
jag är orädd och osvag, jag är stark

jag är alfons
jag är precis sådär stark som alla andra

ett tu tre

2012 kommer att bli en kalender, laddar inför varje ny lucka.
har så mycket som ligger och pyr, grubblar och väntar.

förutom mitt högst analytiska sinne för vardagliga ting så bekommer mig
inte mycket just nu. min lilla ruta, min egen ram och mitt eget sinne för
välmående och familjen, thats pretty much it.

i den rutan finns lika mycket plats för de andra 3 rutorna i mitt liv såklart,
och även de rutor som inte finns lika nära.

skrupsler och snår är ansade, jag når mellan backen och taket,
jag är nog den bästa jag som jag varit.

jag längtar inte efter att vara obotligt lycklig och hoppa mellan stjärnorna,
jag har varit där bitivs och det kräver sitt fall.
jag njuter stundvis av att vara allt utöver övermänskligt harmonisk,
precis så stressad och glad, ledsen eller arg som stunden ger.

ger gärna ordet "normal" ett uppsving, slår ett slag för den räta linjen

är fullständigt ok med falla in i ledet om det får vara med rätt personer.
struntar egentligen i ögon som rullar och isiga sköldar.

jag deltar inte i ett krig så jag hissar ingen vit flagg,
överlåter makt och undergivenhet till de som vill ha det.

en panata i pansar, likväl en i glas

anger management

Jag har dimpat igår och idag... Nä, det är inte så att jag låtit en kanyl hitta till armveckets ven utan jag talar om helt andra, dock också vanebildande, saker. Som ilska.

Jag har varit löjligt mild i över 2 veckors tid så på något sätt förstod jag väl att man berättigades något bakslag, speciellt i kombination men trotstiden och syskondusterna. Jag kan ju inte skära av förståndet, rättet eller felet, att "uppfostra" mina barn. Men jag kan defintivt skära av toppen på vilket skalan hamnar när inga begränsningar finns.. Kanske egentligen inte låter så mycket värre än andra? Sällan talas det om vad som händer bakom stängda dörrar.

Men jag är hellre patetiskt mesig än ilsken. Går hellre upp i högsta falsett innan jag hamnar i den svarta dimman. Jag räknar på alla fingrarna, sekunderna och minuterna. Repeterar högt i huvudet. Skrattar bort dumheterna.

Att låta orden komma ut är bättre än att stänga in dom, bli kylig och dra ut på skiten. -Nä nu blir jag arg! Sa jag inte nyss åt dig att den går sönder om man gör så. Bra dagar säger man - Lägg ägg norpan! och kittlar dom i magen.

En del ur min privata "anger management" är att jag måste lära mig ATT vara arg. Att det är ok att vara arg. Att vara konstruktivt arg. Ta ner mina toppar och kanske dra ut dom åt sidorna, tillåta mig att vara vardagligt arg, utan att bli bitter då!

Trötta stressade dagar som dessa tränger sig ibland djävulen ut ur strupen.
Jag beklagar det mina guldkorn

Och visst har du rätt M, när du svarar tillbaka - Jag tycker du är tjurig mamma! Du är som en bebis.

Och det är ju det jag är ibland. Som en stor jävla bebis.

Aren´t we all?

Jag växte/växer upp bredvid mina barn och det verkar som vi uppfostrar varandra.

bläckfisk

Vill helst av allt visa dom deras nya hem, packa våra saker och säga hej då.

Det är utmattande att längta och vänta men det är fan lycka att veta var vi ska.

                     

Minisorg

Finns en hjärtevärk som är alldeles för liten för att räknas som stor.
Men så var kanske allt en ren inbillning,
en önskedröm,
en lögn.

Det hjärta som blödde och bultade på bordet räknade med att värka.
Men det räknade inte med att förnekas,
försvinna,
förtvina.

Missförstå mig rätt, jag är kvar på mina fötter.
Jag är lycklig och levande.
Men du står inte bredvid.
Var är du?

Idag ger jag såren rätt att svida lite...
Fångar upp mig själv i allt.

För du var kanske inte den som du sa att du var.
För du gick från klarhet till dimma.

Och jag är trött på att vara den som får det som blir kvar

Urvuxna kläder, Treo koffein och genusbegreppet (valfri ordning)

En huvudvärk hänger med mig trots en lugn och bra tid... Kanske har en tumör växt i mig hjärna och gett mig ro och tålamod?

Projekt slutförs och dagarna rasar förbi. Hemmet är närapå rent alltsom oftast och likaså barnen.
Är det det här som kallas flow?

Men det finns alltid saker att nojja över som förälder om man bara synar lite närmre i genussömmarna (uppfann just ett nytt begrepp, yey!)
Som att en dotter med urvuxna kläder befinner sig i ett ständigt gränsland mellan vad hon själv känner, vad hennes mamma tänker och vad dagispersonalen uppmuntrar. - Vad gillar du M? Rosa och lila, ja det är ju fint men det finns ju många andra fina färger? - Va? Hello kitty? Javisst, men nu har du ju redan kattfan på trosor och tröjor och strumpor, vi kanske kan tänka lite utanför låddan? - Gärna "nånting" på tröjan säger du?

M - Dagisfröknarna ser inte om man inte har något på tröjan, det måste vara nånting på.

* Silencio*

Uppmärksamheten kring barnens kläder... Alltså genus eller inte, varför kommenteras det fortfarande så friskt kring barnens klädsel? Jag inbillade mig att vi 2012 inte såg barnen som små dockor. Jag trodde vi lärde våra barn att ytan är betydelselös och att vi ser till att de barn som av olika skäl inte kan klä sig enligt rådande normer inte hamnar vid sidan av.

Så handlar det egentligen inte om Hello kitty, min dotter, min allergi mot flickidealet. Det handlar om att vi sedan många år tillbaka inom den svenska förskolan och där utanför VET att man inte bekräftar barnet genom den image som föräldrarna givit dem...

Jag är så trött på att förklara mig, blir förklarad för, och på den uppenbara särbehandlingen av våra barn.

Barn är öppna sugkoppar av "se mig". De allra godtrognaste små spädgrisar av "lär mig".

Så gör förfan rätt från början!