bland tvätthögar, diskberg, dammråttor och leksaker är det så lätt att tappa greppet...
men när man förhoppningsvis sitter där och barnen håller ens hand innan man ska ta
det berömda sista andetaget, vad tror ni era sista ord blir? - jag ångrar att jag inte tvättade den där högen med färgtvätt så du kunde ha hello kitty-tröjan på dagis en onsdag? eller; - fan, jag önskar att jag hade dammsugit oftare så vi verkligen kunde njuta av våra skinande golv när vi i princip spenderar natten hemma?
nä, nu måste jag räkna om här... vi måste skaffa ett bättre perpektiv helt enkelt.
jag försöker lätta på ångest och nerver när jag börjar tvätta, men i grunden så är det ju kontrollen,
det är jobbigt när det är stökigt för att?? vad är kärnan? det är jobbigt för att jag inte känner mig som en komplett förälder eller vuxen människa om jag inte hela tiden håller rent och snyggt runt omkring mig?
jag måste lära mig att släppa det ibland.
men såhär då? hur många timmar om dagen lägger vi på att plocka, sopa, borsta, vädra, tvätta, stryka, dammsuga osv osv? hur många timmar lägger man ner på att sätta sig ner på golvet och bygga ett torn av klossar med sin dotter?
PERSPEKTIV är ordet för dagen.
låt hellre mina ord på dödsbädden bli att jag ångrar mina förlorade tvättider
än att jag ångrar den tid jag förlorade med mina barn
amen
