jag är jävligt avundsjuk på mig själv...
med tanke på de krav jag har borde jag ju vara något alldeles extra!
men det är jag ju inte. eller, jag är nog ganska normalextra.
att sätta mål dit man kan nå är ju verkligen att föredra,
så varför kan man inte låta bli att höja ribban bara en liiiten aning?
typ;
hej, jag har gått ner en 30 kilogram på 1,5 år men ett par till kanske?
eller hej, jag studerar på heltid och har 2 kids och lever inte som en gris, lagar lagad mat
relativt ofta, men visst fan borde jag kunna vara en mer engagerad morsa? eller
mvg-student? varför har jag inte hunnit ta körkort än mitt miffo?
ja, det här är alltså retoriska frågor som ni förstår (ni behöver alltså inte svara).
jag, och med största sannolikhet många med mig, har lite höga krav på mig själv för mitt eget bästa (tada!).
oerhört korkat egentligen... ju mer man höjer ribban för sig själv desto mer höjer man ju ribban för andra, omedvetet. och dom tycker man ju inte det är något fel på? det märks ju framförallt när man sänker standarden... den slappa attityden smittar ju av sig direkt!
just nu ligger stuiderna högt opp på prion. därefter vill jag mest bara lukta på mina ljuvliga små knyten och äta massa mat. ungefär i den ordningen. sen borde jag sova men sitter vid datorn, eller tvn. somnar vid 23, vaknar 05 när malin kommer till vår säng. kl 06-06.30 vaknar jepson och tycker det är morgon. han orkar vänta en halv minut på frukosten sen får han blodsockerfall och vevar vilt med armarna. malin vill inte äta samtidigt för hon har inte hunnit få nån aptit än. jepson tar sin tredje portion när malin avslutar sin sen är det kläder, tandborstar, snuttefiltar och stressade morsor huller om buller. på nåt märkligt sätt sitter dom ändå i vagnen utanför, påklädda och färdiga att gå, bara aningen senare än vad man tänkt, och man skyndar till dagis och tippar av dom så man springer och hinner till första lektionen. 10 points!
då blir jag jävligt stolt ändå... med tanke på att jag hälften av tiden bara får lust att låtsas att jag är föräldraledig och lägga mig på en madrass på golvet med barnen, läsa och slappa.
eller bli inbillningssjuk, mjo, jo visst kände jag en släng av snuva där va? *host*
kanske rättfärdiga latheten i all oändlighet.
men jag gör det ju. någon jäkla medfödd (eller dituppfostrad, puss far och mor) gåva gör att jag från zombieläge ändå per automatik, och med lite rutin, faktiskt tar barnen till dagis och själv faktiskt går till skolan. när jag är där är jag närvarande, (sen skjuter jag på slarvet till kvällen då jag aldrig gör några läxor).
sånt här borde ju vara remitterande vid jobbansökningar!
finnes! normalextra. hög ansvarskänsla och effektiv även i zombieläge
