onsdag 7 december 2011

folk och människor

nu pratar jag inte om människor utan jag skriver om folk.
det är en markant skillnad! människorna står mig nära, mina vänner, min familj,
ja inte ens mina vänners vänner eller familjs familj är folk.

folk är ordet att beskriva "dom andra" och definierar våra olikheter.
inte nödvändigtivs dömande, men ändock med teorier och fördomar.

med det ur världen... FOLK! jag vet inte hur jag är funtad riktigt,
antingen har jag drag av ett sjätte sinne om dem eller så är jag bara nojjig as hell, förmodligen det senare.
det känns som jag vet vad dom säger egentligen när orden kommer ut, vad dom egentligen vill förmedla.

häxa!

nä, eller jo, men jag menar inte att jag behärskar trolldom och sånt! jag har säkert ett drag av autism eller nåt, dom luckor där nödvändig samtida kunskap bör finnas fylls istället med enorma mängder av irrelevant information... vi är nog fler?!

den processen hör då säkert samman med det sociala spelet jag upplever. ja, nu förstår jag såklart att alla utgår ifrån sig själva och att jag inte på vis är "gudomlig", men kanske kan en knippa autistiskt kunnande ihop med emotionell överkänslighet ge mig känslan av att kunna vara närvarande i andras känslor?

buffel och båg, ris och såg!

men allvarligt, vi kanske går omkring här några ovanligt vanliga svenssons med slarviga tungor och ofullkomliga betyg och bär på en överdriven kunskap om andra. har man då nytta av den? nje, alltså, personer vet ju oftast själva vad dom känner innan dom talar? och dom som döljer det, eller försöker dölja det, har ju säkert en anledning till det och alla behöver ju inte vara känslobomber... har jag lärt mig den hårda vägen!

vad jag skulle komma till angående folk; folk som häver ur sig saker, i den riktiga världen, IRL, där jag stundtals bor, är att dom inte sällan spyr ut sin ångest eller olycka även i deras försök att vara rara, lustiga, snälla, you name it! och det krävs det väl egentligen ingen större kunskap för att märka, det är nog inpräntat i varje människohuvud.

jag tror mest att jag är så frånvarande i det dom pratar om(är det minst ett ljud till så är jag distraherad) att jag för länge sen tappat fokuset om orden som kommer ur munnen och kanske på så vis utvecklat ett sätt att läsa läppar och uttryck som tolkning. nöden har ingen lag.

och är man lite ärthjärna så kanske man hittar ett sätt att begripa vad folket menar? speciellt när dom spyr galla genom näsan och samtidigt nickar instämmande och säger något i stil med , - så bra! vad kul! men oj vad fint!

jag har några enstaka vänner, faktiskt, och eftersom jag inte ser dom tendenserna hos dom, oftast, så tolkar jag helt enkelt in att dom är bra. kommer det någon att akta sig för tror jag mig känna det på långa vägar.

det gör mig inte rädd eller på något sätt oroad över att vistas ute, det får mig bara att känna ett sjukt obehag när jag hör folk dregla ut emotionella lögner.

jag är som en uppblåsbar barbara med en bandspelare på repeat socialt, men jag är därinne och känner, och tänker, läskigt va?

nu ska jag försöka ödsla tid på att känna och tänka vad andra tänker att dom känner och tänker i deras huvud och hur det speglar sig mot vad dom visar utåt. det är trots allt omöjligt att helt och hållet sätta ett jag i duet

och jag borde egentligen plugga matte nu men det här var vad jag åstadkom... skyller på snorfylld hjärna