så många ansikten som jag bildar just nu. när jag blickar inåt och utåt, bakåt och framåt... varenda målsättning och syfte har en karaktär, det har för mig alltid varit svårt att fläta samman dem.
att vara 1, en hel människa.
jag accepterar mitt ofullständiga pussel nu, ser faktiskt en njutning i att det finns olagda bitar.
det känns spännande att fortfarande söka när man funnit så mycket redan.
jag accepterar min ensamhet, och på sätt och vis har det lett till att jag känner mig mer välsignad med vänner än någonsin.
allvaret ligger på tryck nånstans, jag kan känna hur det skaver mot revbenen när ledan griper tag. då ser jag suddigt framför mig, ignorerar röran, VET vad som är viktigt, förstår vad undergång innebär.
jag är ett dun som flyger ur kudden,
jag är en sparv som passerar fönstret,
jag är dammet som samlas under mattan,
strävan är självdöd,
är nog lyckligare än någonsin.
och det är inte ens viktigt.
förr skulle jag se på det med ånger, idag putsar jag naglarna...
