söndag 20 oktober 2013

Tänker såhär...

Har funnit att det har blivit någon slags återväckt våg av genusfrågan, vilket ju ständigt är aktuell i olika skepnader...

Eftersom det som ofta återkommer är könsneutralism vad gällande barn så skulle jag bara vilja delge MIN ståndpunkt, alltså hur min hjärna sorterar i denna djungel.
Det många håller fast vid är att man liksom "tvingar" in barnen i någon slags unisex-väg gällande kläder och leksaker.

Jag ser genusvägen för barn som en lång korridor med massor av dörrar... I många fall går folk genom korridoren utan att öppna dörrarna, de dörrarna är inte den vanligaste vägen att gå, man möter motstånd man kanske inte orkar ta, man tvingas tänka om och reflektera över budskap, slåss mot sina egna fördomar och inpräntade idéer. Jag går även jag igenom utan att öppna dörrar ibland, kanske av hänsyn till mina barns önskemål, för enkelhets skull osv. Ibland är det även MER genustänk att bara passera rakt fram och inte hela tiden göra sig upptagen i vad som är neutralt hej och hå, könsnormen ska inte huggas av vid knäna utan BREDDAS för guds skull. Det är inte svartvitt utan regnbåge.

En del väljer att öppna alla dörrar jämt... Ett fritt val att göra, men då får man börja fråga sig för vilken skull man gör det och om man verkligen får ut det man vill av resultatet? Alltså, vad får man ut av att ens dotter BARA ska ha de traditionella pojkkläderna och pojksakerna? För att man själv är rädd att ses som könstraditionell? OM inte dottern själv har valt detta, men då har ju inte föräldern öppnat dörrar utan spatserat rakt fram och tyckt det varit hur smidigt som helst... Är allt bra då, om pojken bara har traditionella tjejsaker och tvärtom?

Men genusfrågan handlar ju inte om att bekvämt gå framåt i korridoren utan att våga öppna dörrar på glänt och kika in. Det handlar inte om att begränsa barnen till vare sig traditionella roller eller det motsatta. Frågar ni mig handlar det om att släppa in ny luft, att ge barnen ett bredare urval utan att blanda in våra egna fördomar och att våga utmana sig själv genom att välja en annan väg mot vad man kanske bekvämligen och genom andras åsikt hade gjort. Det handlar även om intrycken utifrån och att RESPEKTERA varandras olikheter. Mia och Fia kasnke har prinsesskläder hela dagarna, vilket är deras fullständiga rättighet, det ska respekteras. Det ska även respekteras att Patrik har det. Eller att Görel INTE har det. Ingen ber någon annan bära byxorna på huvudet eller vantarna på öronen, så enkelt som en reflektion kan det knappast bli. Och det är ens fullständiga rätt att stänga dörrarna och kasta bort nyckeln om man vill!

Jag ifrågasätter mig själv som förälder i alla möjliga frågor,
det är för mig en del i att försöka vara en bra förälder.

Ibland behöver man helt enkelt bara stanna upp och fråga sig själv, varför? Det behöver inte vara en så stor grej som det alltid framstår som...