Ibland måste jag trycka handen så hårt mot bröstet för att hjärtat inte ska explodera av kärlek.
Det ligger en så oerhörd börda i att älska.
En börda man gärna släpar på.
Ibland skär det i magen med tusentals knivar av sorg.
Det är vackra ekon av skratt och närvaro.
Hur skulle man överleva utan att minnas?
Verkligheten håller sina händer runt min midja och mina fötter kan fortfarande snudda vid marken.
Ibland, när jag får tiden, vrider jag mig ur greppet och låter mig slukas av alla levande minnen.
Ni blir lika verkliga som de jag får hålla idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar