en 100dels sekunds melankoli

jag snubblar på tråden och låter rädslan hjälpa mig upp...
villar bort på vilsna vägar

de ögon som ser det jag ser
den blick som vet vad jag vet

jag letar efter dig därute

en gång låg du under min hud
idag hittar jag inte ens orden

men jag ska göra allt igen,
jag ska hitta det vi tappade

jag ska ropa i dom stora skogarna
jag ska hitta våra spår

kom ner till mig igen

tålamod, en dygd

idag så tömde jag ut den sista gnutta tålamod jag hade i påsen och imorgon är tiden att åter börja samla igen...

det som började med en lugn morgon slutade med gnäll, gny, onöjdhet, ett tjurig mamma, en arg mamma, en trött mamma och en ack så frånvarande fader *suck* ja fysiskt alltså! :-)
där ilskan kanske skulle ta över klev jag istället ner på barnens nivå och hade en gnällig diskussion om hur tråkig och sur jag var, varpå jag höll med på alla punkter och inte hade något annat svar att ge än att "jag ORKAR inte mer idag". de trötta små grynen somnade in i takt med pippisång och kvar sitter man då med det gnagande samvetet i vanlig ordning.

FOKUS på det positiva.

jag skötte allt praktiskt bra idag. barnen hamnade på dagis, jag på skolan, köttbullarna i stekpannan.

nästa gång ska jag vara vuxen! jag lovar dyrt och heligt.




ps. sitter för närvarande med vinäger i håret... luktar sallad! ds.

ode till mörkret

JAG ÄR GLAD

jag är lycklig

jag minns inte mörkret

minns inte vad du sa

känner inte igen ditt ansikte

hur din elaka mun luktade

ibland finns du där men det bekommer mig inte

du är en främling idag.

men nånstans lämnade du något att ruttna.

det känns när du gör dig påmind

det värker när du ser din chans och smiter in

så reser jag mig upp, borstar bort dig från byxorna

och ler mot min spegelbild

hånler mot din okunskap

och aldrig får något mig att känna så igen