Tänker såhär...

Har funnit att det har blivit någon slags återväckt våg av genusfrågan, vilket ju ständigt är aktuell i olika skepnader...

Eftersom det som ofta återkommer är könsneutralism vad gällande barn så skulle jag bara vilja delge MIN ståndpunkt, alltså hur min hjärna sorterar i denna djungel.
Det många håller fast vid är att man liksom "tvingar" in barnen i någon slags unisex-väg gällande kläder och leksaker.

Jag ser genusvägen för barn som en lång korridor med massor av dörrar... I många fall går folk genom korridoren utan att öppna dörrarna, de dörrarna är inte den vanligaste vägen att gå, man möter motstånd man kanske inte orkar ta, man tvingas tänka om och reflektera över budskap, slåss mot sina egna fördomar och inpräntade idéer. Jag går även jag igenom utan att öppna dörrar ibland, kanske av hänsyn till mina barns önskemål, för enkelhets skull osv. Ibland är det även MER genustänk att bara passera rakt fram och inte hela tiden göra sig upptagen i vad som är neutralt hej och hå, könsnormen ska inte huggas av vid knäna utan BREDDAS för guds skull. Det är inte svartvitt utan regnbåge.

En del väljer att öppna alla dörrar jämt... Ett fritt val att göra, men då får man börja fråga sig för vilken skull man gör det och om man verkligen får ut det man vill av resultatet? Alltså, vad får man ut av att ens dotter BARA ska ha de traditionella pojkkläderna och pojksakerna? För att man själv är rädd att ses som könstraditionell? OM inte dottern själv har valt detta, men då har ju inte föräldern öppnat dörrar utan spatserat rakt fram och tyckt det varit hur smidigt som helst... Är allt bra då, om pojken bara har traditionella tjejsaker och tvärtom?

Men genusfrågan handlar ju inte om att bekvämt gå framåt i korridoren utan att våga öppna dörrar på glänt och kika in. Det handlar inte om att begränsa barnen till vare sig traditionella roller eller det motsatta. Frågar ni mig handlar det om att släppa in ny luft, att ge barnen ett bredare urval utan att blanda in våra egna fördomar och att våga utmana sig själv genom att välja en annan väg mot vad man kanske bekvämligen och genom andras åsikt hade gjort. Det handlar även om intrycken utifrån och att RESPEKTERA varandras olikheter. Mia och Fia kasnke har prinsesskläder hela dagarna, vilket är deras fullständiga rättighet, det ska respekteras. Det ska även respekteras att Patrik har det. Eller att Görel INTE har det. Ingen ber någon annan bära byxorna på huvudet eller vantarna på öronen, så enkelt som en reflektion kan det knappast bli. Och det är ens fullständiga rätt att stänga dörrarna och kasta bort nyckeln om man vill!

Jag ifrågasätter mig själv som förälder i alla möjliga frågor,
det är för mig en del i att försöka vara en bra förälder.

Ibland behöver man helt enkelt bara stanna upp och fråga sig själv, varför? Det behöver inte vara en så stor grej som det alltid framstår som...

kramp

simmar så lätt på ytan med djupet under magen
kom spegelblanka sjöar och stormvågiga hav

stranden så nära, slår snart i botten
kom längtan och drömmar, kom svåra slag och tvivel

stunden virvlar av händerna för varje simtag
tid blir luft som lättar med dimman

så rädd att förlora mig i fotens första steg i sanden
så innerligt rädd att vända mig om och ångra

att jag glömde att simma

1=5

så många ansikten som jag bildar just nu. när jag blickar inåt och utåt, bakåt och framåt... varenda målsättning och syfte har en karaktär, det har för mig alltid varit svårt att fläta samman dem.

att vara 1, en hel människa.

jag accepterar mitt ofullständiga pussel nu, ser faktiskt en njutning i att det finns olagda bitar.
det känns spännande att fortfarande söka när man funnit så mycket redan.

jag accepterar min ensamhet, och på sätt och vis har det lett till att jag känner mig mer välsignad med vänner än någonsin.

allvaret ligger på tryck nånstans, jag kan känna hur det skaver mot revbenen när ledan griper tag. då ser jag suddigt framför mig, ignorerar röran, VET vad som är viktigt, förstår vad undergång innebär.

jag är ett dun som flyger ur kudden,
jag är en sparv som passerar fönstret,
jag är dammet som samlas under mattan,

strävan är självdöd,
är nog lyckligare än någonsin.
och det är inte ens viktigt.

förr skulle jag se på det med ånger, idag putsar jag naglarna...

liten

lägg band på dom, dom som vill gro
släpp ödets nyck och känslans vingar

knyt ihop, snörp åt, bygg upp håll isär
var mall och statisk, var ljuv och manisk

moralkorsett och etikett
gå inte in, gå bort från ljuset

skam finns i den tanken, som inte är önskad
rulla in i hörnet och anpassa färgen

för en stund skär jag banden och drar in det i näsan
som en fånge på tillfällig flykt

mina andetag andas genom någon annans

dear mom..

när karln kommer hem efter jobbet och försöker vara hjälpsam och du spyr i munnen lite... känns mest som han underminerar den tid du lägger på tålamod och trots om dagarna... vad jävla duktig du är då!

han har också låtit sådär, som att han lätt skulle kunna byta, men har väl tids nog erkänt att det inte riktigt är så lätt som man tror när man sitter där på kontoret och rabblar text och siffror. han har själv sagt att han nu tycker att hemmatid med barnen är långt mycket jobbigare än att jobba.... de flesta yrken kräver inte hälften så mycket mental närvaro som föräldraskapet!

seriöst så är föräldraskapet det absolut svåraste man gör i hela livet! man ska inte bara hålla raka linjer, rutiner, man KÄNNER så otroligt mycket hela tiden... från början rusar hormoner i kroppen. sen så rusar kärlek /hat/ ilska/ sorg/ ensamhet/ för lite ensamhet/ tomhet/glädje och allt blir bara en sörja av "vadfan sa jag att jag hette nu igen?"

glöm ALDRIG att tvinga er hemifrån! bänd bort er från barnens vilsna hundögon och TA TID till er själva. ni måste ta plats direkt och barnen och pappan behöver varandra, utan mellanhänder! och inte för deras skull heller, allt är för deras skull men gör det för dig! för att du också någonstans ligger och pyr inom dig och bara väntar på rätt tillfälle, ursäktar dig, backar bakåt, släpper fram alla andra. du kan inte bara älska dig för barnens skull, det är inte kärlek på riktigt, det är ännu ett krav. från dig till dig, en oönskad gåva.

du är älskvärd. kom ihåg dig!

inläggets rubrik

ska krig behöva föras mellan vad jag vill och vad andra förväntar sig?

just nu ligger allt som små bubblor på ytan men när tillfället ges kanske jag släpper taget och låter mig ryckas med... jag vet att ni hatar ryckas med, att älska passionerat, att lycka istället för att lyckas. men såhär är jag!

jag är snart 30 år. jag har 2 barn och bor i bushen. jag kommer göra mycket som förväntas av mig framöver men det är också dags att jag lever mitt liv.

mitt nyårslöfte är att göra mitt liv till mitt... och att älska mer!