När jag kämpar framåt och siktar mot något, ett obefintligt mål som känns viktigast i världen, minns jag en tavla från längesen.
"Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet..."
Det hjälper mig lite, att leva i nuet. Och att fråga mig varför det jag precis lägger massa energi på är så viktigt. Som sysslor som stjäl tid och ork med barnen. Eller dispyter där man vill få rätt och lära ut något, men kanske egentligen bara orsakar dålig stämning och tröttar ut sig i onödan.
Hur fina skåpen var, hur rena golven var, hur snygg och prydlig jag såg ut och att fåtöljerna var i vinkel med mattan. Det kommer jag inte minnas, kommer inte brännas fast i min hjärna som något viktigt.
Men jag är och förblir en kreativ person. Min lycka kommer inte genom perfektion men skönhet kommer alltid ge mig energi. Måste få uttrycka mig och skapa.
Så mitt i kaoset där rutinerna känns orimliga och lugnet i själen så ofattbart långt borta går det ändå att känna sig så oerhört tacksam och lycklig för att dagarna rullar på. Ingen oro när man är tillsammans. För vi är en enhet som är lika dysfunktionell som funktionell. Och det är en bra sak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar