Damm suger.
Dammsuger ångest.
Vad vi inte ser finns inte och det vi ser är inte alltid vad vi tror.
Lömska ludd, taskiga tussar.
Fånga dagen, fånga natten, fånga sömnen om du kan!
Kalender, datum, infinn dig, finn dig själv!
Planera maten, diska faten, le vid möten.
Håll i kvasten, kirra biffen, ge på nöten!
Vi landar utan hjul och slänger ut en kudde. Så sträv är strävan men målet alltid där för lycka.
Sedan Malin föddes för 6 år sen har jag inte sovit en hel natt, typ...
Oftast funkar det men just nu är det mellan som bestämmer våra sovtider och jag är frustrerad och arg. Precis som om han kunde påverka det själv.
Men är det till att släcka lampan och säga - Nuere natt! ? Han är inte dum liksom. Det är skitenkelt! Bara att kliva upp på natten och sen tidigt som fan och föra oväsen. Vaknar vi inte så vaknar Björn och DÅ vaknar vi!
Men jag vaknar... jämt. Flugor. Kvalster. Vattenrör.
Håller honom uppe sent. Men han vaknar lika tidigt. Och är sen kinkig på dan.
Finns heller inget morgonläge utan växeln är från 0-100 direkt. Som på en 1-åring. Höljutt skuttande intensivt. Vadfaan!
Jag önskar det fanns ett mysläge men det kallas feber och det är knappast önskvärt.
Det här är bara en av flertalet situationer då vi har "elefanten i rummet". Att inte problematisera och samtidigt lösa problem börjar bli ohållbart!
Tillägg: Frågade jeppe igen vad som gör att han inte kan sova på morgonen.
- Jag sprudlar av glädje och vill leka då! Jeppe mamma 1-0.
Ändra sig, lägga om och göra rätt. Små ord som är märkligt stora. Jag har lärt mig att sånt just stannar där, som ord. För att saker ska förändras krävs det frön som man implementerar i vardagen, i de mest självklara situationerna. Överdrifter åt en riktning för att nå kanske 1/10 av det man önskar... och då tvingas man vara någon annan än sig själv ett tag, för det är svårt att vara sig själv och samtidigt ändras.
En stor del av mig har ändrats. För jag tittar tillbaka och skäms, får dåligt samvete. För hur jag bemött min man och mina barn ibland. För att förlåta mig själv så visste jag ju inte bättre. Man kan inte vara så erfaren genom något man ännu inte erfarit. Och livet går ju vidare ändå.
Men imorgon kan jag förstå. Imorgon kan jag veta bättre. Och om jag sköter min del av avtalet så kan allas pusselbitar landa närmre varandra för att slutligen passa ihop någorlunda. Ett okomplett pussel, ett pussel under konstant förändring. Precis som vi.
