ta åt er!

märkbart hur tiden går och står stilla.
allt blir svårare när man förväntas vara vuxen, men så mycket lättare när man kan ha en vuxens syn på det.
man trollar bort alla effekter, ser verkligheten för vad den är, inget rosa lulllull, men massa genuina, rätframma känslor.

vem ser ni mig som nuförtiden? är jag bara en blank sida eller är jag så överskriven att ingen orkar läsa mig längre? jag har alltid sett mig som något man omöjligt kan avfärda som bara ännu en mamma. för mig är det ofattbart att begreppet bara och mamma ens kan befinna sig i samma mening. om jag inte var mamma så var jag olycklig, det kan jag nästan lova! jag vore kanske lugnare än mina 22 men mina tankar hade lämnats åt egot, och alla egon runtomkring. nu botar jag min rädsla, sorg och alla mina farhågor i varenda kram jag får utav barnen. dom är inte ett bot från allt mörkt i livet men dom är mina lyckopiller.

att jag sen inte någonsin, igen, kan bli samma bekräftelsenödande, skönhetsbehandlade ångestbåt, för er. förstår ni att det är sekundärt?

men NI kommer alltid ha en plats i mitt hjärta, även när jag bortstött letar sociala sammanhang i smulor från bord jag inte når upp till. NI kommer alltid vara speciella för mig och jag kommer le ifrån långtbortifrån när ni landar i bomull och säger hej!

sjunges

vi lägger våran jul i SJ`s händer.

nattåg upp, utan fällbara säten, värme eller sömn, men precis i tid!
dagtåg ner, med bord, bekvämlighet och goda miner, 2 timmar sena.

norrland är fylld av snö och kyla, men tom på el och varmvatten.
norrland är inte bekvämt men ack så skönt.
norrland är en spikmatta.

familjen samlad, ja åtminstonde en del.
ingen tomte men rätt mycket kärlek.

hej tomtegubbar klättrar stolpen och lagar elfel i huset.
hej tomtegubbar ser på kalle, men barnen springer i köket.
en liten tid, vi fastnat här, har ingen värme och morfar svär.
hej tomtegubbar här är enkelt och precis så som det ska vara.

danföredanföredanföredanföredanföredanföredan...

tar väskan från min rygg...
den jag burit så länge och samlat skit i,
den som fått äga mig och styrt mina beslut.

har nog alltid sökt något eller någon som kunde bära den åt mig,
istället för att bara släppa den har den blivit en trygghet.

se andra med sanna ögon, se mig själv med sanna ögon,
släppa kontrollen, älska obegränsat.

inget får ligga på hög, ånger har inget spelrum
skratta utan eftertanke som när man var barn.

tro att det finns en god tanke bakom dåliga beslut,

inte döma, inte dömas, bara leva



nyårslöftet: hej då gamla bagaget, du får inte plats i vår trånga garderob!

att curla med värderingar

http://www.aftonbladet.se/wendela/article8246716.ab

ljuvligt... som någon slags fortsättning på dom här curlingbarnen i svt.
förutom att barnen blir odrägliga och krävande så riskerar dom dessutom få en rejäl
kalldusch när verkligheten knackar på och säger att dom själva får ta ansvar för att
deras liv ska flyta.

den här kvinnan har dock ganska lite med saken att göra, förutom hennes uttalande då! hon har längtat länge och får nu utlopp för alla känslor. inte så märkligt?

men det är ju en balansgång det där! ingen har väl någonsin sagt att det är lätt.
jag kan snarare snava över åt det lite strängare hållet,
håller på regler och tror att det skapar en trygghet med sruktur och rutiner.

sen så jobbar jag på att försöka vara lite mer flexibel och ibland säga ja istället för nej
och rannsaka mig själv en aning, varför säger jag nej? - ok då M, ta en pepparkaka till!

man har ju även hört att man aldrig kan skämma bort barnen med kärlek.
nä, det kan väl stämma. men kärlek är ju inte att ge efter för barnets minsta nyck eller
se till att deras garderob är av senaste modell. kärlek är ju en känsla, för mig att man ställer upp för dom när
det verkligen gäller. att dom vågar säga till när dom oroar sig över något och att man kan ge kramar i oändlighet.

kärlek tycker jag också är att ge dom en god människosyn, lära dom förstå att det finns skrämmande otäcka saker i världen men att det också finns otroligt fina och härliga saker.

och apropå tonåringar så vet man ju att man kunde få en hel del fixa idéer om vad som var viktigt. en del saker, som att få passa in medan man utvecklas, är otroligt viktigt för dom flesta. men man behöver inte köpa
ALLT, man kan få en del utav det och det kan vara nog.

i år får min yngste 2 paket och min äldste 5. en 8-månaders har nog inte så mycket önskemål, det har däremot en 3-åring. sen så hänger 3 av paketen ihop. sammanslaget kostar deras gemensamma paket ca 500 spänn. dom kommer få fler paket, det vet man ju... och även utan så skulle dom ju inte bry sig, kanske bli ännu lite mer lyckliga över dom paket som dom får av oss.

så man vill ju köpa saker till sina barn. men inte för att jag alltid kommer att ge dom vad dom vill ha eller vad jag vill att dom ska ha utan för att jag kan se framför mig hur glada dom kommer bli av det dom får och DET vill jag ha.

tacksamhet är ännu nånting som jag tror att barn behöver lära sig...

människohandel- en hymn åt gamla fjortisar

gammelhaggan ger sig ut på nya äventyr. muttrar och stönar, ungdomen idag!
ensam i lusekofta och dansskor, fnyser åt små snärtor i spetsteddy.
kan kjolen vara så kort utan att räknas som ett skärp?

alla mina magar har kapsejsat in något stort stressmoln. O håller mig hårt om
midjan för att pulsen ska gå ner till nåt mänskligt. så, nu kan jag somna.

jag är inte ens stressad längre, men det har inte kroppen fattat.

ut med buller och bång för ett andra försök att slappna av,
bland små fräcka 18-åringar. när började uppfostran upphöra?

gör vadfan ni vill men se till att barnen får kärlek, trygghet och lär sig respektera andra människor!

man frågar, ursäkta, men är det här någon specialkö? små naiva men snälla ögon ser på mig - det är VIPkön!
ojdå, ajdå, minusgrader. - men ni kan gå in med oss, det är lugnt! den enda snälla bland vassa armbågar och iskalla blickar.

hon i lusekoftan är inte helt oäven på dansgolvet. dansar röven av många små.

har jag rynkor på kinden eller är det i själen?

men dom dansar ju inte? titta lite närmre... dom rör sig ju knappt! skulle ljuset sluta hoppa så står dom alldeles stilla. posering, armering, revirkrävande.

dom blir till barn i mitt hjärta, fastän så få år egentligen skiljer oss åt. vem skyddar barnen?

de pojkar och flickor som leker lekar dom inte förstår.
vore dom yngre skulle någon hjälpa dom, guida dom, fånga dom i skyddsnät när besvikelsen kommer.

alkohol, rännstenen, ånger, ångest och lång läketid för människan därunder.

en gång ville jag vara gud,
idag vill jag mödra ner allt med sötsliskig kärlek.
ge en trygghet som jag inte bär till barn jag inte känner.

jag tar av mig öldimman och ser att DOM inte är JAG. DÅ.
jag äter en kebabtallrik och går hem.