märkbart hur tiden går och står stilla.
allt blir svårare när man förväntas vara vuxen, men så mycket lättare när man kan ha en vuxens syn på det.
man trollar bort alla effekter, ser verkligheten för vad den är, inget rosa lulllull, men massa genuina, rätframma känslor.
vem ser ni mig som nuförtiden? är jag bara en blank sida eller är jag så överskriven att ingen orkar läsa mig längre? jag har alltid sett mig som något man omöjligt kan avfärda som bara ännu en mamma. för mig är det ofattbart att begreppet bara och mamma ens kan befinna sig i samma mening. om jag inte var mamma så var jag olycklig, det kan jag nästan lova! jag vore kanske lugnare än mina 22 men mina tankar hade lämnats åt egot, och alla egon runtomkring. nu botar jag min rädsla, sorg och alla mina farhågor i varenda kram jag får utav barnen. dom är inte ett bot från allt mörkt i livet men dom är mina lyckopiller.
att jag sen inte någonsin, igen, kan bli samma bekräftelsenödande, skönhetsbehandlade ångestbåt, för er. förstår ni att det är sekundärt?
men NI kommer alltid ha en plats i mitt hjärta, även när jag bortstött letar sociala sammanhang i smulor från bord jag inte når upp till. NI kommer alltid vara speciella för mig och jag kommer le ifrån långtbortifrån när ni landar i bomull och säger hej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar