gammelhaggan ger sig ut på nya äventyr. muttrar och stönar, ungdomen idag!
ensam i lusekofta och dansskor, fnyser åt små snärtor i spetsteddy.
kan kjolen vara så kort utan att räknas som ett skärp?
alla mina magar har kapsejsat in något stort stressmoln. O håller mig hårt om
midjan för att pulsen ska gå ner till nåt mänskligt. så, nu kan jag somna.
jag är inte ens stressad längre, men det har inte kroppen fattat.
ut med buller och bång för ett andra försök att slappna av,
bland små fräcka 18-åringar. när började uppfostran upphöra?
gör vadfan ni vill men se till att barnen får kärlek, trygghet och lär sig respektera andra människor!
man frågar, ursäkta, men är det här någon specialkö? små naiva men snälla ögon ser på mig - det är VIPkön!
ojdå, ajdå, minusgrader. - men ni kan gå in med oss, det är lugnt! den enda snälla bland vassa armbågar och iskalla blickar.
hon i lusekoftan är inte helt oäven på dansgolvet. dansar röven av många små.
har jag rynkor på kinden eller är det i själen?
men dom dansar ju inte? titta lite närmre... dom rör sig ju knappt! skulle ljuset sluta hoppa så står dom alldeles stilla. posering, armering, revirkrävande.
dom blir till barn i mitt hjärta, fastän så få år egentligen skiljer oss åt. vem skyddar barnen?
de pojkar och flickor som leker lekar dom inte förstår.
vore dom yngre skulle någon hjälpa dom, guida dom, fånga dom i skyddsnät när besvikelsen kommer.
alkohol, rännstenen, ånger, ångest och lång läketid för människan därunder.
en gång ville jag vara gud,
idag vill jag mödra ner allt med sötsliskig kärlek.
ge en trygghet som jag inte bär till barn jag inte känner.
jag tar av mig öldimman och ser att DOM inte är JAG. DÅ.
jag äter en kebabtallrik och går hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar