le

när allt är svart är det så jävla mörkt så jag uppfattar inte ett spår av ljus,
när det är ljust så kan jag inte förnimma det svarta.

hon som kan fånga spillror, återuppleva ögonblick
och minnas det oväsentliga som blivit till obehag.
hon som har minnen kvar som man själv aldrig minns,
alla avtryck som försvunnit under fötterna,
våra leenden som vi inte själva såg.

en vän är en pratkvarn som är knäpptyst,
den som kan så många ord men inte ett enda att sätta på det hon själv känner.

en vän kan bromsa tiden genom att få den att fly,
det jag jagar kan jag inte fånga.

och så lyfter tunga gråa moln ifrån norrköpings skorstenar,
huden luktar metalliskt och tröjan har gett avtryck på mina solstekta armar.

det ligger en ro att i bländande oskugga låta tankarna vara

nu uppfattar jag ljus och ser inte mörker,
nu hör jag tysta munnar prata om inget alls,

och är lyckligare än på länge