anger management

Jag har dimpat igår och idag... Nä, det är inte så att jag låtit en kanyl hitta till armveckets ven utan jag talar om helt andra, dock också vanebildande, saker. Som ilska.

Jag har varit löjligt mild i över 2 veckors tid så på något sätt förstod jag väl att man berättigades något bakslag, speciellt i kombination men trotstiden och syskondusterna. Jag kan ju inte skära av förståndet, rättet eller felet, att "uppfostra" mina barn. Men jag kan defintivt skära av toppen på vilket skalan hamnar när inga begränsningar finns.. Kanske egentligen inte låter så mycket värre än andra? Sällan talas det om vad som händer bakom stängda dörrar.

Men jag är hellre patetiskt mesig än ilsken. Går hellre upp i högsta falsett innan jag hamnar i den svarta dimman. Jag räknar på alla fingrarna, sekunderna och minuterna. Repeterar högt i huvudet. Skrattar bort dumheterna.

Att låta orden komma ut är bättre än att stänga in dom, bli kylig och dra ut på skiten. -Nä nu blir jag arg! Sa jag inte nyss åt dig att den går sönder om man gör så. Bra dagar säger man - Lägg ägg norpan! och kittlar dom i magen.

En del ur min privata "anger management" är att jag måste lära mig ATT vara arg. Att det är ok att vara arg. Att vara konstruktivt arg. Ta ner mina toppar och kanske dra ut dom åt sidorna, tillåta mig att vara vardagligt arg, utan att bli bitter då!

Trötta stressade dagar som dessa tränger sig ibland djävulen ut ur strupen.
Jag beklagar det mina guldkorn

Och visst har du rätt M, när du svarar tillbaka - Jag tycker du är tjurig mamma! Du är som en bebis.

Och det är ju det jag är ibland. Som en stor jävla bebis.

Aren´t we all?

Jag växte/växer upp bredvid mina barn och det verkar som vi uppfostrar varandra.

bläckfisk

Vill helst av allt visa dom deras nya hem, packa våra saker och säga hej då.

Det är utmattande att längta och vänta men det är fan lycka att veta var vi ska.

                     

Minisorg

Finns en hjärtevärk som är alldeles för liten för att räknas som stor.
Men så var kanske allt en ren inbillning,
en önskedröm,
en lögn.

Det hjärta som blödde och bultade på bordet räknade med att värka.
Men det räknade inte med att förnekas,
försvinna,
förtvina.

Missförstå mig rätt, jag är kvar på mina fötter.
Jag är lycklig och levande.
Men du står inte bredvid.
Var är du?

Idag ger jag såren rätt att svida lite...
Fångar upp mig själv i allt.

För du var kanske inte den som du sa att du var.
För du gick från klarhet till dimma.

Och jag är trött på att vara den som får det som blir kvar

Urvuxna kläder, Treo koffein och genusbegreppet (valfri ordning)

En huvudvärk hänger med mig trots en lugn och bra tid... Kanske har en tumör växt i mig hjärna och gett mig ro och tålamod?

Projekt slutförs och dagarna rasar förbi. Hemmet är närapå rent alltsom oftast och likaså barnen.
Är det det här som kallas flow?

Men det finns alltid saker att nojja över som förälder om man bara synar lite närmre i genussömmarna (uppfann just ett nytt begrepp, yey!)
Som att en dotter med urvuxna kläder befinner sig i ett ständigt gränsland mellan vad hon själv känner, vad hennes mamma tänker och vad dagispersonalen uppmuntrar. - Vad gillar du M? Rosa och lila, ja det är ju fint men det finns ju många andra fina färger? - Va? Hello kitty? Javisst, men nu har du ju redan kattfan på trosor och tröjor och strumpor, vi kanske kan tänka lite utanför låddan? - Gärna "nånting" på tröjan säger du?

M - Dagisfröknarna ser inte om man inte har något på tröjan, det måste vara nånting på.

* Silencio*

Uppmärksamheten kring barnens kläder... Alltså genus eller inte, varför kommenteras det fortfarande så friskt kring barnens klädsel? Jag inbillade mig att vi 2012 inte såg barnen som små dockor. Jag trodde vi lärde våra barn att ytan är betydelselös och att vi ser till att de barn som av olika skäl inte kan klä sig enligt rådande normer inte hamnar vid sidan av.

Så handlar det egentligen inte om Hello kitty, min dotter, min allergi mot flickidealet. Det handlar om att vi sedan många år tillbaka inom den svenska förskolan och där utanför VET att man inte bekräftar barnet genom den image som föräldrarna givit dem...

Jag är så trött på att förklara mig, blir förklarad för, och på den uppenbara särbehandlingen av våra barn.

Barn är öppna sugkoppar av "se mig". De allra godtrognaste små spädgrisar av "lär mig".

Så gör förfan rätt från början!

körtlar och kärlek

2 trotsiga smågrisar för sin hårdaste kamp mot en bitvis tålamodslös drake...

vill hellre stänga dörren och andas,
helt sjunka in i en bok, datorn eller i en film,
flyr mentalt men svarar på tal

inte förrän jag för min hårdaste kamp tillbaka landar friden...

jag slår hårt med förståelse och kärlek,
ser de meningslösa detaljerna som är ens barns hela värld,
tar i famn den mest motsträviga lilla besatta demon

jag vet! jag vet att besvikelser är jättesvåra.
jag vet att ni vill så mycket mer än ni klarar.

jag håller ut knät och låter er klättra,
ser er falla och tröstar er igen.

höga berg och djupa dalar

Det är så ovanligt att flyta på ytan...

Att varken sjunka eller stiga,
att infinna sig, finna sig och begripa

frustrerande att inte vara frustrerad,
märkligt att inte finna och försvinna

jag nöjer mig här,
känner inte igen mig alls,
är okej med att bli någon annan

jag behöver inte skrika för att leva

är fortfarande många långa stigar innan
samvetet godkänner förändringen men
idag är jag fri.