Jag har varit löjligt mild i över 2 veckors tid så på något sätt förstod jag väl att man berättigades något bakslag, speciellt i kombination men trotstiden och syskondusterna. Jag kan ju inte skära av förståndet, rättet eller felet, att "uppfostra" mina barn. Men jag kan defintivt skära av toppen på vilket skalan hamnar när inga begränsningar finns.. Kanske egentligen inte låter så mycket värre än andra? Sällan talas det om vad som händer bakom stängda dörrar.
Men jag är hellre patetiskt mesig än ilsken. Går hellre upp i högsta falsett innan jag hamnar i den svarta dimman. Jag räknar på alla fingrarna, sekunderna och minuterna. Repeterar högt i huvudet. Skrattar bort dumheterna.
Att låta orden komma ut är bättre än att stänga in dom, bli kylig och dra ut på skiten. -Nä nu blir jag arg! Sa jag inte nyss åt dig att den går sönder om man gör så. Bra dagar säger man - Lägg ägg norpan! och kittlar dom i magen.
En del ur min privata "anger management" är att jag måste lära mig ATT vara arg. Att det är ok att vara arg. Att vara konstruktivt arg. Ta ner mina toppar och kanske dra ut dom åt sidorna, tillåta mig att vara vardagligt arg, utan att bli bitter då!
Trötta stressade dagar som dessa tränger sig ibland djävulen ut ur strupen.
Jag beklagar det mina guldkorn
Och visst har du rätt M, när du svarar tillbaka - Jag tycker du är tjurig mamma! Du är som en bebis.
Och det är ju det jag är ibland. Som en stor jävla bebis.
Aren´t we all?
Jag växte/växer upp bredvid mina barn och det verkar som vi uppfostrar varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar