Urvuxna kläder, Treo koffein och genusbegreppet (valfri ordning)

En huvudvärk hänger med mig trots en lugn och bra tid... Kanske har en tumör växt i mig hjärna och gett mig ro och tålamod?

Projekt slutförs och dagarna rasar förbi. Hemmet är närapå rent alltsom oftast och likaså barnen.
Är det det här som kallas flow?

Men det finns alltid saker att nojja över som förälder om man bara synar lite närmre i genussömmarna (uppfann just ett nytt begrepp, yey!)
Som att en dotter med urvuxna kläder befinner sig i ett ständigt gränsland mellan vad hon själv känner, vad hennes mamma tänker och vad dagispersonalen uppmuntrar. - Vad gillar du M? Rosa och lila, ja det är ju fint men det finns ju många andra fina färger? - Va? Hello kitty? Javisst, men nu har du ju redan kattfan på trosor och tröjor och strumpor, vi kanske kan tänka lite utanför låddan? - Gärna "nånting" på tröjan säger du?

M - Dagisfröknarna ser inte om man inte har något på tröjan, det måste vara nånting på.

* Silencio*

Uppmärksamheten kring barnens kläder... Alltså genus eller inte, varför kommenteras det fortfarande så friskt kring barnens klädsel? Jag inbillade mig att vi 2012 inte såg barnen som små dockor. Jag trodde vi lärde våra barn att ytan är betydelselös och att vi ser till att de barn som av olika skäl inte kan klä sig enligt rådande normer inte hamnar vid sidan av.

Så handlar det egentligen inte om Hello kitty, min dotter, min allergi mot flickidealet. Det handlar om att vi sedan många år tillbaka inom den svenska förskolan och där utanför VET att man inte bekräftar barnet genom den image som föräldrarna givit dem...

Jag är så trött på att förklara mig, blir förklarad för, och på den uppenbara särbehandlingen av våra barn.

Barn är öppna sugkoppar av "se mig". De allra godtrognaste små spädgrisar av "lär mig".

Så gör förfan rätt från början!