Till

Säg det med ord och låt tonerna vila...

Det är inget som ändrats mer än styrkan att vara svag. Allt är precis som vanligt trots att jag blir mera jag. Jag snörper åt runt det som kräver och väjer mig för varje slag. Jag behöver att få vara och bli styrkt med varje dag.

Så lyssnar jag inåt och jag följer varje nyck. Oförstående för andra men för själens eget tyck. Det är hårt jobb att kriga med bilden som man har, men det är nödvändigt att stiga och att hålla lågan kvar.

Det är inte det att hjärtat är tomt, det är ryggsäcken som är full.

Well

Hej hello. Har liksom börjat prata med mig själv lite... Sedan 2 dagar utslagen med feber men nu bättre med lite flåsande täppta bihålor.

Fasiken så skört det är! Kattunge som dimper i tunnan och klöser efter kanter så är det. Allt står upp över knoppen men jag vetefan om jag orkar gå in i "roll" igen än. Jag avvaktar. Och ingen undrar för jag är ensam. Ptjaa så ensam man kan bli med tre dun 2 kattor och några alteregon.

Satt precis och undrade om fler har skivor i hatten, som jag? Gamla vinylskivor med ett djupt hack som gör att samma bit av vers och refräng spelas på repeat? Oftast följer för mig dessa låtar natten och bakgrundsmusiken till den film som spelats för drömmen... klagosångerna gnider mina leder till dystra påminnelser och glada bitar får mig att kasta alla fängsel! Nåja, det verkar bli lite lättare/ svårare pga sången.

*paus*

(Min junkeekatt slickade som besatt på en plastpåse, hon gör alltid det, vart hittar hon dom?)

Var var jag? Jo skitsamma det var allt om themesongsen a la McBeal.

Jag pratar med mig/dig/dem pga att trycket ökar inombords av att vara hemma mycket och ventilen behöver pysa.

Nu är det natt.

Fan

Tröttsamt trött. Ledsamt less. Stressad. Utmattad. Glad. Ångestlig obotlig inplastad glas. Urlycklig älskelig irriterad,  avvaktande uppsägande levande död. Trevande sävlig, surskrev, jävlig. Jag.

JAG är ovanligt irriterad idag.

Irriterad på att allt måste mätas i pengar.

Ordet "gynnsam" smutsar ner. Jämställdheten måste beskrivas i gynnsamma termer för att locka män. De ska mutas med godis, som barn. Tassa på tå och dela ut priser när de är duktiga. För så duktiga är de, när de ser kvinnor som jämlikar.

"Gynnsam" som i gynnsamma invandrare. Som har människovärde först när de bidrar. De som gynnar vår kassa. De som flyr från storm och möter storm. 

Hatet. Kvinnan på delfinariet. - Fattar dom ingenting? Jävla idioter!! Dom sitter i trappen. Det är trångt. - Är ni dumma i huvudet??!! Man får inte sitta där! Jävla idioter. Så är dom. Sonen i knäet, full av förväntan. Mannen bredvid med kameran redo. Men hon vill hata. Personalen förklarar. Alla är glada. Alla förstår. Men hon vill hata. I örat på pojken. - Jag vill inte brinna inne pga er! Dom ställer sig upp. Dom står och vill titta. Men hon vill hata. För hon vill inte brinna. Vid en pool i delfinariet. Där människor är glada. Och personalen gör sitt jobb. Hon lär pojken att hata, där han skulle få skratta. Bland människor och förväntan. I ett delfinarium på zoo. 

Linje

Det har slagit mig att det sannerligen bor en räddhare till 50talshusfru i mig. För samtidigt som alla duster i jämställdhetens tecken sker därute och jag klappar min egen axel och mannens röv i tron om att vi lever hyfsat jämt ställda så tassar jag ju fortfarande på i glasskärvor för att inte störa husfriden med nya ideer om feminism.

Magkänslan säger åt en väga in tillfället att blotta sina åsikter. Det är visserligen sunt att alltid tänka innan man talar men nånstans har jag ändå fått uppfattningen att mannen aldrig reflekterar så. Det förstärker min misstanke om att vi inte lever så jämställt som man kanske skulle önska.

Ändå ekar ropen inom mig: Var tacksam! För du har en man som äga många jämställda sidor som kvinnor därute bara kan drömma om. Fått höra det massor av gånger, samtidigt som jag får höra bakvägen vilken krävande häxa jag är (typ). Sån är i vart fall min  uppfattning. Min man har inte haft något problem med att dela vardagen på ett vågigt mitten, men..

Tiderna ändras och samtidigt bubblar saker upp till ytan... Man får upp fler snedvridna saker i ljuset, både i samhälle och relation. Förväntningar på mig själv, av dom, från mig, för dom. Avskärmningen ute på lanne just wont do it!

Och jag är ingen svår häxa med idéer, jag är oftast en lättsam och rar häxa med massor av käcka inlägg!  Och ibland är jag en jobbig en med men det är min förbannade rätt.

Så var inte rädda för att vara lite bittra och arga emellanåt, det håller lågan vid liv! I ♥ bitterfittor

Svarta moln

Att de flesta bär på en sorg eller två är ju vida känt... då menar jag inte att man önskade att man burit en annan klänning på examensbilden i femman! Nä jag menar de "riktiga" sorgerna. De som förföljer en och som man borde lösa ellet bearbeta. En del saker går inte heller att lösa, kanske inte idag, kanske aldrig.

Jag funderar på att lösgöra mina sorger här och nu och hoppas att världen tar emot dem med fördomsfria ögon. Here we go...

Sorg 1. Min ständigt aktuella sorg är att min man har arbetstider och lokalisationer som gör att jag, trots ett vid närvaro rätt jämställt förhållande, känner mig rätt ensam och övergiven stor del av tiden. Och tiden tillsammans känns som en väntan på att bli ensam igen, istället för tvärtom! Kämpiga dagar med utvecklande barn, trots, skrik och sömnbrist. Bokade tider, lösningar, kalendern, födelsedagar, väx i väx upp väx ur. Allt sånt faller naturligen på mig. Och jag har mild damp. För mig är klockan tider datum namn planering osv en flytande massa av måsten som ska sorteras in i fack av viktigt/mindre viktigt. Sluar inte sällan i ett sammanbrott ca 1 gång/månad. Och det ändras inte riktigt än. För Olle älskar sitt jobb och jag älskar Olle. Och hans inkomst håller oss vid ytan tills jag har jobb.

Sorg 2. I samband med att jag fick mitt andra barn var jag ordentligt sänkt. Och jag var ju ensam en del i vanlig ordning. Jag kan inte riktigt minnas den här tiden mer än som ett moln av ilska sorg och uppgivenhet. Skammen i att inte vara strålande lycklig,  samvetet att inte orka vara riktigt närvarande och glad med stortjejen som då var 2. Tålamodet på semester, fly hemmet själv när mannen äntligen var hemma. Inneboende ilskan mot mannen för att det var "hans fel", han som var borta, han som lämnade mig med barnen när jag inte orkade, han som sådde mitt dåliga samvete och vattnade med ångest. En cirkel av sorg.

Alltså kan man säga att mycket jobbigt är kopplat till mannens arbetssituation. Men idag kan jag hantera allt bättre och jag har lättare att njuta där jag är och släppa på fixa idéer och dammråttor.

In fact; Nu blir det lite skrot-nisse med de äldsta medan den yngre vilar :-)

2 stenar härmed fällda...

Idag

Dagen efter kvällen ute.
Kvällen inne efter utekväll.
Utedag efter innekväll.

Dagen efter tupering.
Dagen efter kedjerökning.
Dagen efter dricka lagom.
Dagen efter äta fel.

Kvällen efter kvällen utan dig.
Kvällen utan dig före kvällen utan dig.

Kvällen före dagen före dagarna med dig. Tillsammans.