Sprickfärdig

Allt hos mig är just nu på bristningsgränsen...
Och det är faktiskt knappt ens negativt, ja, förutom att jag inte sovit på ett tag nu. Jepson har nämligen fått för sig att varenda liten knappnål som faller är värd att vakna av så ni kan ju gissa hur det går i en säng ämnad för 2 med 4 besökare.

I övrigt så finns det så mycket av allt att jag blir helt virrig.
Jag har vad man kan kalla ett I-landsproblem men inte riktigt så heller.

Jag har något fel på den hjärna som kallas jag. Den har liksom ett väldigt stort behov av små fack för alla saker och fokus är något som enbart infinner sig när jag är sådär småtrött på rätt sätt och råkar ta in saker mot min vilja.

Pengar är enkelt. Jag har ganska mycket nu men kommer inte ha det sen så därför köpes vad som behöves och därefter skyfflar jag över lite på ett sparkonto för framtida behov.

Skolan= inte så lätt! Jag har massor av information, åsikter och ren blaja som jag behöver få ut i tal och skrift men eftersom jag inte kan fokusera mig på hur jag ska genomföra processen så blir det aldrig någon process gjord. Jag har alltså miljontals små molekyler av nyttiga små ord som flyger omkring i mitt huvud utan att fastna på nåt papper. Jag är nära att spricka av all valfrihet inom ämnena, har så överdrivet mycket motivation att varje kollegieblock är märkt och fixad och samtidigt har jag ändå inte fattat vad vi jobbar med i respektive ämne, jag får inte ihop det?

Jag får väl ta mitt välmärkta pick och pack och gå till en utav ämnesverkstäderna så dom kan få bukt med min dampiga hjärna. Det känns ändå på nåt sätt mycket mer tragiskt att misslyckas när man för en gångs skull faktiskt FÖRSTÅR, bara att jag inte kan komprimera ner kunskapen till fackstorlek och ut det på papper.

Jag måste börja nånstans...

Familjen flyter väl på som vanligt. El Pesperino gör dagis som han aldrig gjort nåt annat, dock har han blivit lite av en slagskämpe vilket kanske är en smygprotest i sig. Mumsiga mumsmalin är bara helt underbar hela tiden just nu tycker jag, kanske förstår hon att göra det lite lättare för sin arma moder när lillebror krisar, ängelen! O jobbar, typ. Fiskarna simmar, oftast, och Laser tar sina yttepyttesmå steg ut i den sociala världen genom att bara gömma sig när vi syns och sen prata med fiskarna ( vi har smugit på henne och sett det med egna ögon) emellanåt. DOCK känns det hela ju en aning mer överväldigande när man knappast ens är hemma vardagarna. Jag missar allt gos, bråk och kladd under en hel dag!

Hemmet är på upphällningen! Det kan se ok ut ytligt men jag skulle inte plocka upp nåt från golvet och stoppa i munnen om man säger så, det är på egen risk. Vi har kläder hängandes över halva vardagsrummet eftersom ingen tänker på att tvätta av emellanåt. Sen ligger dom i små högar där man kan plocka vad man vill ha, praktiskt va? Mat innebär oftast en sallad på stan eftersom det är jobbigt med matlådor och barnen äter ju på dagis, kanske att man orkar göra lite pasta på kvällskvisten. Morgongröten har blivit en mugg välling i soffan.

Jag måste bara få insupa allt det här och tänka att det ju är det här som är att vara lycklig,
jag lever i nuet och bara ÄR.

Und alle sind froh

Pli

Står helt oskyldig och belevad och avnjuter en nötkräm inne på damernas toalett på komvux ( ja jag åt på toan, det var det jag hade med mig och ville inte snutta på den på en korridorsbänk). Lägger märke till hur hela drickmuggtjofräsen har dragits ner, muggar ligger överallt och likaså papperhanddukar.

Ni vet dom där störiga, stökiga kidsen från högstadiet som alltid visade sig matcho genom att häftigt nog förstöra allmän egendom och därigenom även för sig själv och alla andra? Dom slutade aldrig sabotera för att tonårsrevolten gick över, nejnej! Dom växte upp, fick ta svansen mellan benen och gå till komvux för att läsa upp dom betyg dom skolkat bort. Och nu fortsätter dom sitt arbete med att rasera allt som går att rasera.
Varifrån kommer det här aggressiva beteendet? För mig är det grundläggande att jag respekterar andras egendom och dom respekterar min (naivt, jag vet!) och försöker väl sprida budskapet vidare genom mina barn antar jag.

Lånar jag ut något så förväntar jag mig att, om det inte har hänt någon totalt oväntad olycka, den känns igen vid igenlämnandet.

Krogtoaletter är sunkiga, men där är ju folk på ungefär samma nivå som en tonåring.

Ungefär detsamma som att OJ så svårt det var att kasta det där skräpet i en papperskorg istället för på marken?

eller, HOPPSAN nu slängde jag visst en sten i det där glasfönstret (vilket gjort mig fly förbannad några gånger när dom så strategiskt placerat den i fönstret hos någon stackars liten företagare, välj något rikt vidrigt bolag i stället som McDonalds eller nåt?).

Att dirigera en ettåring att sortera in leksaker i sina fack så dom inte trampas sönder är varken något jag förväntar mig eller begär. Nä, knappt ens utav min 3-åring även om hon faktiskt får lov att hjälpa till att städa upp lite om det ser ut som ett bombnedslag. Hon har ju hunnit få några spelregler innanför pannbenet och förstår ju när saker slår över från en allmän röra till ett bombnedslag. Att se till att saker håller sig hela genom att inte kasta dom i väggen eller på varandra är däremot något jag kräver av alla. Inte så till den grad att jag flyger överallt om inte 1-åringen fattar men man nöter ju in det direkt.

Gjorde inte föräldrarna det hos dom som blev kroniska sabotörer? Eller löper mina barn lika stor risk att bli det dom med eller blir dom det kanske enkom för att trotsa sin pedanta morsa?

Tiden visar

Dagen D

Dagen D eller "dagisstart" som det även är kallat i folkmun har anlänt och passerat. Själv gick jag med raska steg mot skolan, andades in djuuupt och försökte uthärda all information vi matades med. Passade varken in eller ut. Jag var precis lika olik som alla andra men lite mer. Såna här vuxenspel har jag aldrig varit nåt för, på det sättet är jag kanske fortfarande väldigt ung(?). För exakt HUR länge måste jag ha pratat med någon, eller hur många gånger, för att få föreslå att man lunchar ihop? Kan jag prata med dig nu för du sa något till mig för en stund sen?

Ovanpå allt går jag ju ifrån mina 2 små spädgrisar, den ena spädare än den andra. Kommer dom krisa nu och känna sig övergivna? Kommer minstingen bli otrygg när jag går från heltid till kvällsmys?
O tar dom ju dit och han litar jag i det fullaste på, (förutom när han sover, då är han helskum!).
För honom är det ju inte en lika big deal. Han är van att lämna, hämta, dumpa, fånga upp, heltid, deltid och den tid som ges. Men jag är som en liten skör glasängel, redo att brista. Allt känns väldigt överväldigande. Inte som apokalypsen, mer som en mindre tornado.
Men jag får inte göra som sist, släppa på studier jag behöver för att hämta ungarna tidigt för att jag behöver ha dom hos mig och ha dom nära och inte tänka att dom kommer hänga på grinden gråtandes när jag kommer för att hämta dom kl 17. Fan, jag tycker så synd om er föräldrar som har det så men så är det ju faktiskt! Man jobbar typ mellan 7-16 minst. Det passar ändå rätt bra att plugga medan barnen är små...
Det är inte så extremt tidiga mornar och även om man tar håltimmar för studier så kan jag fortfarande sluta hyfsad tid dom flesta dagarna i veckan. Men ändåå.

Det är liksom meckigare att separera barnet från hjärnan några timmar än att separera dom från kropp eller tutte...

Dagis.
Liten blir stor och stor blir liten.

Höst

Snart kommer mörkret och knackar på dörren... Jag öppnar på glänt, säger - Nej vi vill inget ha! Och slänger igen dörren i dess ansikte.

önskelista

kära kära tomten...

jag önskar mig jättemycket! jag är inte blygsam och jag vill ha det nu stört.
för dom allra flesta eller ja, för alla, önskar jag lite själslig jävla frid...
men det tar lång tid för oss att lära oss leva med oss själva så skänk oss även lite tålamod.

skänk oss njutningen i det vi gör, skänk oss mindre av tillfredsställelsen att skylta med det för andra.
du lärde oss en gång hur trevligt det var att GE, att få var sekundärt,
lär oss det igen för det har vi glömt!

skänk oss att allt kan vänta, att måsten är påhittade.
ge mig en ny hjärna utan känsla för detaljer.
ge mig ett hjärta utan förmåga att brista,

lägg i min strumpa motivation till motivation och energi därpå.
under julgranen tolerans och fortsatt glöd trots motstånd.

och låtom vår julstjärna lysa över oss och vare oss nådig,
amen.

aggro

jag är så jävla arg ibland, och det är ok.
det är inte ok om jag är alldeles för arg på de som inte förtjänar det,
men det är ok att jag blir frustrerad, tålamodslös och ilsken.

lätt upp, lätt ner, lätt för skratt, lätt för tårar.

lätt att bli synad av andra och ack så lätt att klanka ner på sig själv.

bli arg för att m slänger gräs i väskan
men med en ängels tålamod när hon slänger ut mjölk över golvet.
det är inte riktigt så hårt kopplat till dom principer jag antas ha eller faktiskt har,
det är snarare ett resultat av hur jag mår just där just då.

låter jävligt logiskt och nästan korkat att nämna,
men ACK så lätt det är att glömma att man ockå är en människa och dessutom en rätt känsligt
lagd sådan.

jag kan stänga inne, låtsas utåt, släta över, men inte tror jag att barnen mår bättre av att det dom ändå märker av är dolt. jag vill inte att dom ska känna sig hindrade att uttrycka sina känslor, det viktiga för mig är att dom kan hitta orden och rätt ventil så inte allt pyser ut över allt. det är ju det jag försöker få att fungera hos mig själv också. för jag kommer nog alltid vara såhär, mer eller mindre.

jag kan bli arg,
jag kan göra bort mig,
använda fel ord,
bryta ihop,

men jag kan också;

förklara mig,
be om ursäkt,
och rycka upp mig

så river man av kommande ångestar som ett plåster, snabbt och smärtfritt.
slå bort allt onödigt ältande och acceptera det.

nej du är ingen dålig mamma, du är ingen värdelös mamma.
du är en TRÖTT mamma, en LEDSEN mamma, eller en FRUSTRERAD mamma,



det är övergående, det är inte en dålig mamma

opposites attracts

den ljumna väggen slår så hårt när toleransen är liten.

hörde du inte hur jag tänkte för jag tänkte så ofta och när jag gjorde det så lät det så högt att du borde hört vartenda ord genom ledningarna och ut genom ögonen.

tydliga ord blir så tomma men om jag skriker och gråter genom porer och kroppsspråk borde du kunna läsa mig ändå.

tusentals metrar av ändlös kärlek och millimetrar av kyla och frustrerande ilska,
det borde vara en elefant i en glasbutik men är bara en hård och svår pansarvägg.

jag tappade oss för en stund, kanske skrek mitt huvud för högt,
kanske borde ånger rinna ur mig och lägga sig som bomull över det hela.

men det blir istället tyst, så tyst att jag fortfarande hör skriket eka,
och allt det ljuva som nyss rasade från himlen lägger tjocka moln över oss och färgar mig grå