Dagen D eller "dagisstart" som det även är kallat i folkmun har anlänt och passerat. Själv gick jag med raska steg mot skolan, andades in djuuupt och försökte uthärda all information vi matades med. Passade varken in eller ut. Jag var precis lika olik som alla andra men lite mer. Såna här vuxenspel har jag aldrig varit nåt för, på det sättet är jag kanske fortfarande väldigt ung(?). För exakt HUR länge måste jag ha pratat med någon, eller hur många gånger, för att få föreslå att man lunchar ihop? Kan jag prata med dig nu för du sa något till mig för en stund sen?
Ovanpå allt går jag ju ifrån mina 2 små spädgrisar, den ena spädare än den andra. Kommer dom krisa nu och känna sig övergivna? Kommer minstingen bli otrygg när jag går från heltid till kvällsmys?
O tar dom ju dit och han litar jag i det fullaste på, (förutom när han sover, då är han helskum!).
För honom är det ju inte en lika big deal. Han är van att lämna, hämta, dumpa, fånga upp, heltid, deltid och den tid som ges. Men jag är som en liten skör glasängel, redo att brista. Allt känns väldigt överväldigande. Inte som apokalypsen, mer som en mindre tornado.
Men jag får inte göra som sist, släppa på studier jag behöver för att hämta ungarna tidigt för att jag behöver ha dom hos mig och ha dom nära och inte tänka att dom kommer hänga på grinden gråtandes när jag kommer för att hämta dom kl 17. Fan, jag tycker så synd om er föräldrar som har det så men så är det ju faktiskt! Man jobbar typ mellan 7-16 minst. Det passar ändå rätt bra att plugga medan barnen är små...
Det är inte så extremt tidiga mornar och även om man tar håltimmar för studier så kan jag fortfarande sluta hyfsad tid dom flesta dagarna i veckan. Men ändåå.
Det är liksom meckigare att separera barnet från hjärnan några timmar än att separera dom från kropp eller tutte...
Dagis.
Liten blir stor och stor blir liten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar