den ljumna väggen slår så hårt när toleransen är liten.
hörde du inte hur jag tänkte för jag tänkte så ofta och när jag gjorde det så lät det så högt att du borde hört vartenda ord genom ledningarna och ut genom ögonen.
tydliga ord blir så tomma men om jag skriker och gråter genom porer och kroppsspråk borde du kunna läsa mig ändå.
tusentals metrar av ändlös kärlek och millimetrar av kyla och frustrerande ilska,
det borde vara en elefant i en glasbutik men är bara en hård och svår pansarvägg.
jag tappade oss för en stund, kanske skrek mitt huvud för högt,
kanske borde ånger rinna ur mig och lägga sig som bomull över det hela.
men det blir istället tyst, så tyst att jag fortfarande hör skriket eka,
och allt det ljuva som nyss rasade från himlen lägger tjocka moln över oss och färgar mig grå
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar