aggro

jag är så jävla arg ibland, och det är ok.
det är inte ok om jag är alldeles för arg på de som inte förtjänar det,
men det är ok att jag blir frustrerad, tålamodslös och ilsken.

lätt upp, lätt ner, lätt för skratt, lätt för tårar.

lätt att bli synad av andra och ack så lätt att klanka ner på sig själv.

bli arg för att m slänger gräs i väskan
men med en ängels tålamod när hon slänger ut mjölk över golvet.
det är inte riktigt så hårt kopplat till dom principer jag antas ha eller faktiskt har,
det är snarare ett resultat av hur jag mår just där just då.

låter jävligt logiskt och nästan korkat att nämna,
men ACK så lätt det är att glömma att man ockå är en människa och dessutom en rätt känsligt
lagd sådan.

jag kan stänga inne, låtsas utåt, släta över, men inte tror jag att barnen mår bättre av att det dom ändå märker av är dolt. jag vill inte att dom ska känna sig hindrade att uttrycka sina känslor, det viktiga för mig är att dom kan hitta orden och rätt ventil så inte allt pyser ut över allt. det är ju det jag försöker få att fungera hos mig själv också. för jag kommer nog alltid vara såhär, mer eller mindre.

jag kan bli arg,
jag kan göra bort mig,
använda fel ord,
bryta ihop,

men jag kan också;

förklara mig,
be om ursäkt,
och rycka upp mig

så river man av kommande ångestar som ett plåster, snabbt och smärtfritt.
slå bort allt onödigt ältande och acceptera det.

nej du är ingen dålig mamma, du är ingen värdelös mamma.
du är en TRÖTT mamma, en LEDSEN mamma, eller en FRUSTRERAD mamma,



det är övergående, det är inte en dålig mamma