Äcklets begär

När jag sitter hemma i oskuldens fästning, bland blida skämt och dygdiga moraliska tankar, är längtan efter utekvällar bland klirrande glas, överkonsumtion och midjelåga urringningar så långt borta. En del i det är säkert ditpräntat... ty som förälder bör du alltid längta hem. Amen.

Hem hem i rosa tyll och fluffig lusekofta. Kanske just därför man längtar efter snusket? Förbjuden frukt smakar öl och cigg? Människor att se ned på och förakta, samtidigt som man faktiskt intar deras domäner för en kväll, ja kanske t om beundrar deras osunda leverne?

Samvetet gnager men jag låter lusten leva lite ikväll och trotsar alla spöken. Kom krogbråk och spyor Kom köttmarknad och tårar! Jag är ju inte förmer för att jag är en avlägsen besökare. Jag längtar också efter snusket. Jag tror vi har behovet att grisa, det är bara så. Det är mänskligt att vara en gris.

Jag är

Så kommer det ständiga huvudbryet.
I rinken möts dem, kvinnan vs mamman, så fyllda till bredden med olika behov och så trånande efter olika saker.

Det finns inga regler, jag måste själv välja. Som att välja mellan mig själv eller barnen...

Då väljer jag ju barnen?
Men barnen mår ju inte bra om inte du mår bra?
Jaha, men då väljer jag mig den här gången då.
Men hallå! Om du är borta för kvällen kanske bebisen får värre magknip?
Ok. Men då väntar jag lite då.
Du, skärp dig! Du är inte oumbärlig och din man fixar nog biffen.
Fint, då tar jag en liten tur.
Javisst, det ser ju snyggt ut att lämna en så liten och ställa till det på hemmaplan.

Jag stannar hemma?
Skämtar du?! Gå iväg och gör något annat några timmar så du kan fungera som människa, mamma och fru!

En ängel på varje axel, djävulen sitter i huvudet. I valet. I samvetet.

&

Fönstrets glas skallrar av blåsten, M läser högt för katten och J tränar röstens olika lägen. B snorklar knoddar och gnekar och själv göttar jag mig över kindtandens kvarglömda kakbit. Det är torsdag och utav dagens 142 måsten lyckas jag uppfylla steg 1 av behovens trappa. Har jag äntligen lärt mig att inte få magknip av stress och svettas som en gris utav scheman? Nä jag sitter ju fortfarande här, och tänker på dessa 142 måsten, tänker att dem nog löser sig själva, om jag bara tänker på dem tillräckligt länge. Magsåren genererar vinst?

Dagens TJOFLÖJT: Barnbidrag, hårfärgen ordnad och barnen leker bra tillsammans.

Dagens blä: 142 saker som jag vill lyfta av mina axlar och slänga runt halsen på O. Men jag är kontrollfreak så jag måste se till att bekymren är korrekta innan jag lastar över dem. Ett sånt där moment...

Träning!

Helt chockerande var jag inte i så dålig form. Detta är både bra och dåligt då man lika gärna skulle kunna vänta ut ett par månader till med fötterna på bordet, pillandes navelludd... för att sedan möta en massa extrakilon och motstånd. Nej tack.

När jag väl gör något, inte så ofta, gör jag det baske mig ordentligt!!

Peppar mig genom bilduppdatering och vägande. Borde egentligen även mäta då det kan vara tydligare men har bara linjaler vilket ju kan vara lätt missvisande och tvådimensionellt.

Jag skryter inte än, nä de bilder jag har är motsatsen. Behöver se utvecklingen för att inte bli blind *mamorektiker.

Är 180 lång. (Läs 178, 5). Väger nu... (Går till vågen) 78. Det står stilla där.
Siktar på att inte växa på längden och krympa ca 8 kilo då. Borde inte vara omöjligt men en får se! Fokus på stark rygg, armar så man orkar släpa på barn utan att rygg/axlar faller isär.

Maten blir som sist. Mindre onyttigt som vitt mjöl, mjölk socker. Mer grönt. Det funkade sist. Innan graviditeten var jag nog i min bästa form sedan gymnasttiden! Kanske därför återhämtningen gått snabbare denna gång (?).

Let the game begin...

*mamorektiker = Ja jag har hittat på ett eget ord men har bevis på att det existerar! Kroppen känns lätt efter förlossningen så man inbillar sig vara smidig och blir chockad när smaljeansen inte går över låren. Nästa dag vill man inte lämna hemmet för man tror folk kommer viska och peka. Varannan-dag-självförtroendet.

Läs inte om ni planerar barn

För de som undrar... och inte, men måste få skriva av mig.

Min förlossning med Björn var kort intensiv och BRUTAL. Att tänka på den i efterhand ger mig ångest så jag försöker låta bli.

Jag trodde jag skulle dö.

Och jag är ingen mes när det kommer till smärta, fråga vemsomhelst! Från 6 till 10 cm på 2 sekunder, jag saknade helt kroppskontroll och slog och sparkade min omgivning trots deras försök att skälla mig tillrätta. Jag hör Olle säga att han aldrig sett mig sån, så smärtpåverkad. Nånstans inom mig väcks hoppet om ett snitt. Allt vore bättre. Men barnet var halvvägs ute.
- Krysta inte säger dom. Det enda konstruktiva jag kan göra förutom att pressa en verkningslös mask genom ansiktet.

Det började med dropp... jag blev igångsatt pga förlossningsrädsla. Men förlossningen i sig var inte det mest skrämmande. Det var hastigheten smärtan förlusten av kontroll och nedstämdhet tiden efter. Jag har sluppit bli nedstämd men vet inte om igångsättningen hjälpte... hur vet man det? Slapp föda hemma iaf.

Jag klämmer sönder Olles hand. Hans hjälplösa hand. Nånstans mitt i allt tycker jag synd om honom. Kanske för att jag trodde jag skulle dö?

Det var flera runt mig nu.. en rejäl bitsk morska som tröttnade på att få spö och ännu en som visade lustgasen vilket jag inte fattade och inte fick nån verkan i. Jag bara tryckte den så hårt jag kunde mot ansiktet för att avleda smärtan, fokusera på nåt. En student gjorde handräckning, stackarn!

Den tuffa morskan säger flera gånger åt mig att släppa masken eftersom hon tror att jag är för hög för att fatta vad hon säger. Hon säger åt mig att lägga band på mig, att ligga still, att sluta slåss. Jag är INTE hög alls, jag önskar innerligt att jag vore plakat och stenad men det är enkom smärtan som påverkar mig. Jag vill krypa ur min kropp. Men nu kommer lilleman.

Jag är ensam på mitt rum på BB första dygnet. Björn är trött och svag. Får näring vid sidan av bröstet. Njuter av att allt är över och försöket vara ok med att sova "själv". Som vanligt så ber jag inte om mycket och ringer sällan på klockan. På natten reser jag mig för att kissa och störtblöder ut på golvet. Ja det tillhör det normala men jag kommer ju ingen vart så jag larmar. Personalen låter mig veta var m-torken hänger... jag fick inte mata mitt barn med ersättning själv men nog kan jag ligga på alla 4 nyförlöst?

Dagen efter kommer en rumskamrat. Hon upprepar ideligen - Jesus gud i himlen vad jag fått gå igenom! Vilken smärta! Jag larmar personalen och ber diskret om ett eget rum...

En fantastisk själ som läst min journal ordnar snart med eget rum och mer därtill♥

Vartefter Björn mådde bättre var vi på väg. Dag 3 landade vi hemma. Underbara hemma! Min kropp ser sig inte förlösa något barn igen.

Klor

De här överdrivet ledsna/arga/glada i hormonrusningarna när man ammar och sover sådär alltså...

Men påpeka för guds skull inte att det inte berättigat!!! Herrejösses, ni har väl mött någon med PMS? Tänk det och värre.

Hur jag arbetar bort stundens ilska gentemot mannen ( som då oftast tar skiten) vet jag inte än. Efter 3 barn. Lika lite som jag vet hur man botar PMS... Man känner sig lika verkligt illa förbannad eller ledsen även om det inte är på riktigt.

Så en stor dos förståelse och tålmodigt bemötande hos sambo samt undvikande av ordet hormonstinn eller dylikt är nödvändigt för husfridens skull.

Dagens positiva: Solen har varit med trots elak prognos! Fin utedag.Träningen är igång.

Dagens negativa: Jag är fortfarande arg!

Introduction

Björn Olof Saarnak. 2014-02-10. 3550 g 51 cm. Knorrande, magknipande, prickig och alldeles alldeles underbar...

Torsdag

Kl 05. Sånt man upptäcker blir mer komplicerat med fler barn. Sömn. Barnen tränades länge att sova i egen säng vilket man släppte på vid lillebrors ankomst. 160 cm säng m 80 cm orubblig karl, en 4-åring som snurrar runt och ett spädbarn aom konstant behöver skydd mot karln och 4-åringen eftersom spjälsängen ockuperas av 6-åringen... som inte vill sova ensam såklart!  Amningen som sker liggande åt sidor är därmed omöjlig att genomföra smidigt.

Så barnen sover som ljuvliga små dun. Det är den beskyddande rävsovande utträngda morsan som knappt sover.

Kl 04.30 Mor och snuttande bebis flyttar till soffan. Sömn!

Kl 06. Far till jobb. Barnen undrar var föräldrarna är och vaknar en efter en.

Ett exempel alltså.. hur man vänder detta får man inte svar på. För "det är en så kort tid bebisen är liten och syskonen behöver den tryggheten"...typ.

Om jag lägger mig på annan ort när barnen kliver upp nattetid letar de efter mig.

Jag är sjukt gullig som trött turligt nog. Men halvkul lekkamrat när jag somnar med t-rex i luften. Och inte så romantisk när jag somnar dreglandes över mannens axel i en kram.

im back!

Nästan ett år sen sist...

Nästan en utbildning och ett fulländat barn senare.
Ett till, av 3, kan ni föreställa er? För det kan inte jag. Jag är ingen "3-barnsmorsa", jag råkar bara ha 3 barn... eller?

Har dragit mig undan på landet, kanske är jag numera för introvert för bloggande? Jag försöker ändå. För jag minns hur det hjälpte när småbarn och snäva föräldraledighetsväggar fick en att kippa efter andan.