För de som undrar... och inte, men måste få skriva av mig.
Min förlossning med Björn var kort intensiv och BRUTAL. Att tänka på den i efterhand ger mig ångest så jag försöker låta bli.
Jag trodde jag skulle dö.
Och jag är ingen mes när det kommer till smärta, fråga vemsomhelst! Från 6 till 10 cm på 2 sekunder, jag saknade helt kroppskontroll och slog och sparkade min omgivning trots deras försök att skälla mig tillrätta. Jag hör Olle säga att han aldrig sett mig sån, så smärtpåverkad. Nånstans inom mig väcks hoppet om ett snitt. Allt vore bättre. Men barnet var halvvägs ute.
- Krysta inte säger dom. Det enda konstruktiva jag kan göra förutom att pressa en verkningslös mask genom ansiktet.
Det började med dropp... jag blev igångsatt pga förlossningsrädsla. Men förlossningen i sig var inte det mest skrämmande. Det var hastigheten smärtan förlusten av kontroll och nedstämdhet tiden efter. Jag har sluppit bli nedstämd men vet inte om igångsättningen hjälpte... hur vet man det? Slapp föda hemma iaf.
Jag klämmer sönder Olles hand. Hans hjälplösa hand. Nånstans mitt i allt tycker jag synd om honom. Kanske för att jag trodde jag skulle dö?
Det var flera runt mig nu.. en rejäl bitsk morska som tröttnade på att få spö och ännu en som visade lustgasen vilket jag inte fattade och inte fick nån verkan i. Jag bara tryckte den så hårt jag kunde mot ansiktet för att avleda smärtan, fokusera på nåt. En student gjorde handräckning, stackarn!
Den tuffa morskan säger flera gånger åt mig att släppa masken eftersom hon tror att jag är för hög för att fatta vad hon säger. Hon säger åt mig att lägga band på mig, att ligga still, att sluta slåss. Jag är INTE hög alls, jag önskar innerligt att jag vore plakat och stenad men det är enkom smärtan som påverkar mig. Jag vill krypa ur min kropp. Men nu kommer lilleman.
Jag är ensam på mitt rum på BB första dygnet. Björn är trött och svag. Får näring vid sidan av bröstet. Njuter av att allt är över och försöket vara ok med att sova "själv". Som vanligt så ber jag inte om mycket och ringer sällan på klockan. På natten reser jag mig för att kissa och störtblöder ut på golvet. Ja det tillhör det normala men jag kommer ju ingen vart så jag larmar. Personalen låter mig veta var m-torken hänger... jag fick inte mata mitt barn med ersättning själv men nog kan jag ligga på alla 4 nyförlöst?
Dagen efter kommer en rumskamrat. Hon upprepar ideligen - Jesus gud i himlen vad jag fått gå igenom! Vilken smärta! Jag larmar personalen och ber diskret om ett eget rum...
En fantastisk själ som läst min journal ordnar snart med eget rum och mer därtill♥
Vartefter Björn mådde bättre var vi på väg. Dag 3 landade vi hemma. Underbara hemma! Min kropp ser sig inte förlösa något barn igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar