Trycket är här igen. Kanske inbillning men är det inte så att världen emellanåt hamnar i sådant hat och frustration att ventiler måste pysa, hatet rinna över och syndabockar tas?
Det här är inget försvarstal men jag undrar om dessa människor låter instinkter styra? De grabbar tag i sina närmsta och vill låsa in sig i en bunker. Där kan de finna skydd mot ondska i alla dess inbillade skepnader. Allt främmande, skrämmande därute. Hatet är en rädsla och rädslan ett barn som längtar efter trygghet.
Om de hade tagit sig tid att ta främlingen i hand och försöka förstå. Dom jagade inte för att förgöra, dom sprang i panik, dom följde våra steg i längtan efter fred.
Det är så många små bitar av världen att limma och så svårt att hindra havet från storm. Men tänk om vi kunde slopa kriget denna gång och gå direkt till förståelse förlåtelse och rannsakan.
Jag kan krama den rädde om han kramar nästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar