bloggspott

fastnat i sviterna av en mild diskussion rörande uppoffringarna man är redo att göra i föräldraskapet.
kommer väl kanske, möjligtvis, lite ofrivilligt, in på hur mycket motvind även en man får kämpa i för att få sin sjävklara plats som fullvärdig förälder. kanske kan just den kampen vara ännu svårare för en man än för en kvinna. det hela beror såklart på mentaliteten han möter på sin arbetsplats och bland sina vänner men ändå så är det fortfarande i många lägen svårt att få ett jämställt föräldraskap. speciellt om mannen är försörjande i sitt jobb och slits mellan behoven från barnet, kvinnan och arbetsplatsen. vill han verkligen verkligen så får han bränna mer, han kortar ner arbetstiden på jobbet samtidigt som han försöker göra samma jobb. vill vara alla till lags, mycket blir bortprioriterat. har kvinnan inget jobb så försvårar det hela situationen... hon måste ta föräldraledigheten för att inte familjen ska gå i konkurs.

delar man på nätterna är mannen i princip utan sömn. är det väldigt aktiva dagar är även kvinnan sömnlös. utan sömn blir alla ofungerande, zombies, varenda chans till att få koppla bort vardagsslitet blir attraktivt. vännerna hamnar långt ner på prioriteringslistan. utan vänner att prata med så får man bära på många tankar och frustrationer själv om dagarna. speciellt om man är ensam på hemmaplan ofta. i det fallet får ju mannen åtminstonde prata med andra, även om det oftare rör andra saker än vad som sker på hemmaplan. en slags frihet i sammanhanget får man väl kalla det(?).

vem ska handla? vem ska laga mat? vem ska städa? vem ska diska? vem har ansvar för totte? vad gör totte? har totte hällt ut sockret över köksgolvet? vem ska göra rent efter honom?

vem håller i trådarna? vem vet vad som behövs, hur rutinerna ser ut och hur man ska bära sig åt för att genomföra dom?

ja, på nåt vis är det ju ändå rätt lika för de föräldrar som försöker vara lika. har mannen huvudförsörjningen så är kvinnan ofta "huvudföräldern". hon betyder inte nödvändigtvis mer för barnet, men hon betyder nog antagligen mer för att vardagen ska flyta.

du kanske dyker min älskade men jag håller i syretanken

men vi är inte bara redskap, vi är en hel fungerande maskin.
en vardag består inte bara av ett försök till en fungerande jämställd relation.
vi har två skilda personer med två skilda världar att kombinera,
sen tillsätter vi en tredje värld och rör om.

sålänge vi inte ger upp eller slutar försöka så kan vi hitta svaren,
och frågorna tar aldrig slut så fortsätt uthärda.

det kommer söndagar då vi får sova, veckor då allt går rätt,
framtidsutsikter med oändliga möjligheter.

att så många inte lyckas hålla ihop under småbarnsåren är ingen slump...
helt plötsligt ser man sin respektive i klarljus och vartenda ärr och åsikt blir tydlig.
vi får inte glömma varför vi älskar varandra och vi får inte sluta försöka,
man får aldrig sluta försöka!

dagens pil i hjärtemuskeln: saknar varenda liten bilring på härligaste jepson

dvala och sprängningar i ett höstgrått gbg

återkommande trötthet. alternativa motgift verkar som en avtändning. ge det tid.
kräkfria resor mot spåvagnens mecka, degiga pannkakor och random dans till pippi.
bombhot är hetstoff, något vi inte känner av mitt i djurkalaset på kommendörsgatan.

knytet är så långt borta... avsaknaden av den klängiga igeln är som hjärtesorg och
åderbråck man tar med lättnad.

ronja går varmt, luften är kall och vi stänger dörren från solen som är vaken endast i timmar två.

energiknippen vandrar längs ledstången ut för avlastning,
två tömda rispåsar ligger kvar och kallar sig mammor.

c-vitaminbrus, välkommet rus och laddarna in inför kvällen.

sömn efterlyses!

inatt sov jag på madrass inne hos M.
hon hade haft en tuff dag minst sagt och jag behöver komma ifrån nattsnuttandet, av sonen då.
vet inte om det är till någon direkt hjälp.

först vaknade sonen och jag knöt ihop händer och fötter för att inte komma till undsättning,
sen vaknade M och grät efter mamma. - Jag är här sa jag, gå och lägg dig igen. accepterande drog hon sig tillbaka. sen vaknade hon ungefär en gång i timmen och frågade - mamma? varpå jag svarade - här! och hon somnade om. på morgonen runt 6 kom hon ändå nedkrypandes...

har alltid tänkt att ju mer närhet och trygghet jag ger mina barn desto mer självständiga blir dom men nu börjar jag tvivla. försökte ju häromdagen att få henne att somna själv efter saga och sång men hon ville inte ge med sig utan klättrade halvt innanför huden på mig innan vi till slut fick gå och lägga oss allihopa i "gemensamma sängen".
trevlig kväll! 10 gånger gick jag och stoppade om henne innan tålamodet var helt slut och jag gav upp. hon verkade snarare bara bli osäker och otrygg. hon var helt enkelt inte redo.

vilka nätter! jag efterlyser en hel natt med god ostörd sömn, det var alltför länge sen! (läs innan lillan föddes för 2,5 år sen).

vet inte var jag ska börja... vill jag sluta amma? då måste jag ju nästan göra det helt för lilleman blir ju helt toksnuttig när det är så ojämna tider.

jag måste satsa på en långvarig lösning och dom lösningarna tar ofta väldigt lång tid att genomföra.
Dvs, jag bör kanske sova vidare på madrassen, lämna sonen åt mannen och få lillan trygg i sin egen säng för hela nätterna.

man bli knäpp utan sömn, ens moral är överallt och ingenstans, uppfostran handlar om nej nej nej varvat med kramar och en del film eftersom orken inte räcker till någon större fantasi.

nästa liv så ska jag aldrig börja amma så vi kan ta varannan natt.

det här livet så jobbar olle oftast kvällar, nätter och jag är ensam både med kvällsbestyr och morgonbestyr.

dagens ärkesuck: jag har helt bananat mig in på buljong som verkligen förhöjer ALLT, och jag har blivit rätt grym i köket. så ser jag ett helt program om tillsatser och skador där buljongen ses som en riktig mördare! ska man orka ta till sig detta eller fortsätta som en normal person och bara leva?

spädgrisar

kladdunge, kvaddunge, daddunge
skitunge, slitunge, smitunge

skräp, knorr, prutt
gris, liten, snutt

jag sover lite, tränar mycket
och försöker att hålla mitt tålamod vid liv.

men mitt i allt så slås jag av en överväldigande kärlek,
till mina barn och till min man och till mitt liv.

får ännu en gång reda på att det oftast är som värst när
man förstår att det är som bäst.

rädd för att tomheten ska ta över en när man helt plötsligt
förgås i lycka, man mår nästan illa av hur smörigt kär man
är i sin familj.

stör mig offantligt på hur allt i hemmet ligger på vänt
och samtidigt studsar jag fram med min dotter på käpphäst
och dansar till maskinen med min son på armen.

kanske är det beskrivande för allt folk som tror att det bara är jobb och
kläng och hopplöst. barn är alla dom sakerna och jättemycket mer.
utmanande, sökande och förbryllande kloka.

jag önskar jag kunde ge hälften tillbaka av vad dom ger till mig...

dagens kvällsmiddag: fiskgryta a la mamma san, mustig och duglig för alla familjemedlemmar.

mamma sans fiskgryta ca 4 pers.

1 st torskfilé
4 medelstora potatisar
1 stor morot
1 dl ärtor
1 gullök
1 fiskbuljong
1 grönsaksbuljong
1 lagerblad
skvätten grädde
fisksås
soya
peppar

fräs löken i lite olivolja och tillsätt ca 1 liter vatten. potatisen och moroten skalas och skärs i små bitar, lägg dem sedan i vattnet ihop med buljongen och låt koka en stund. innan de är helt mjuka tillsätt fisk, ärtor och övriga kryddor, häll över en skvätt grädde. låt koka tills potatisen och mortterna är helt mjuka.

voila!

hakuna matata

jag lämnar min förflutna bakom mig.
nej jag ljuger, jag lämnar faktiskt inte min kropp och min själ.
men jag fram emot framåt, lastar av små väskor från bagaget och reser igen.
ser ni ljuset?
man kan ta sig an gamla problem med nya metoder,
det finns ett facit nu och jag törs lita på mig själv.

godnatt käglor, godmorgon sol.
hej hurra, adjö magknip.

separationen är mer ångest än vad ångesten någonsin igen får vara.
på listan kan jag pricka av självförakt.
jag kan pricka av förakt för självförakten.

jag behöver ingen guide för att bli religiös,
ingen avslutad hög utbildning för att vara proffesionell,
ingen perfekt kropp för att vara snygg,
ingen handhållning för att våga kasta mig ut.

men ändå vill jag tacka dig, för att du alltid ser mina bästa kvalitéer när jag har svårt att hitta dom själv.
för att du oftast känner mig bättre än vad jag själv gör.
för att jag har fått vara mer än mig själv när jag försökt att landa.
för att du accepterat mina krokiga vägar brevid dina raka.

hur kan du vara så säker?

slank som en flaska och fertil som en frögurka

fann mig till rätta i ett hörn av öppnis, med en tidning om föräldraskap och en artikel om "MILF`S".
underligt fenomen det där. lätt att tänka att det är ännu ett krav som skapats ifrån männen men jag skulle nog snarare tro att det skapats av kvinnorna själva. att uppnå det "omöjliga", att se vältränad och alert ut trots att man är nyförlöst. någon slags omänsklig skönhet.

det ouppnåeliga är idealet. så har det ju egentligen alltid varit. hy som siden, rynkfri trots att man passerat 50, inte ett stretchmärke eller någon degmage som avslöjar att man burit och fött barn. bröst vid hakan, alltid tid för sminkning och håruppsättning.

men en MILF är ju fortfarande i betraktarens ögon... dom flesta män som lever ihop med en kvinna dom älskar kommer ju antagligen att se kvinnan med guldskimrande kanter oavsett vilka små skavanker som uppkommer genom livet. och vice versa. kan ju bara tala för mig/oss men jag tror nästan guldskimret bara ökar genom allt man upplever ihop, även om det tillför ärrvävnad och tyngdkraft.

men för de flesta kvinnor verkar idealet alltid vara densamma... trådsmal, bystig eller åtminstonde fast i kroppen. välvårdat långt hår och en lagomt smakfull utstyrsel, inte för ung och inte för gammal.

för kvinnor ska kvinnan vara ouppnåelig, eftersträvansvärd, en gudinna, så lagom och ändå helt jävla omöjlig. lagom jämställd; ena benet i en modern affärskvinnas politiskt korrekta värld, det andra i bullbakandets och barnpassandets.

jag tycker synd om oss som aldrig kommer kunna vara ense om att vara oense, respektera varandras olikheter och prioriteringar, se kvalitéer bortom polarn o pyret, vällingflaskor och sockiplast. våga närma oss varandra i en tro på att det finns bakomliggande orsaker, en slags naiv positiv inställning till andra kvinnor. för vi vet väl alla hur tufft det kan vara? men vi kan också lära oss av dom som ser grönt gräs.

vet att det existerar, men det behövs mer...

och ropen ska skalla, lagom perfekt morsa till alla!

dagens ps: ja, jag vet att det finns män också men nu är det svårt för mig att se saker ur en mans perspektiv. så gör en egen blogg då! damn it.

önskeanekdot

varför kan jag inte få höra berättelsen om mitt lyckträffande liv?

jag vet att jag har mycket att vara lycklig över och ÄR lycklig över massor,
men jag vill få creds för´t bara!

mamma mutta stökar, sorterar och pedagogikar till förbannelse.
säg inte att jag är duktig, kalla mig lycklig.

vad duktig du var nu m, vad duktig du är, vad du KAN.
(du behöver inte kunna ett skvatt, du kan ligga som en pinne i sängen hela ditt
liv och ändå skänka mig glädje men jag önskar dig mer).

låt det inte smitta!

vad lycklig du är, och härlig, och glad.
jag är också härlig! och duktig... viktigt ord det där, duktig?
jag kan göra allt, jag gör väldigt mycket, men är jag mindre värd med fötterna på bordet
och en delicatoboll i handen? ja... för vem? för mig?

jag gillar att ha rent. men det är ju inte så stökigt.
men vem gör det om inte jag det? ingen, kan du stå ut med damm på toasitsen, tandkräm på kaklet och
tavlor som hänger snett? *morr* nej, ja, kanske?

ordning ger mig tillfredsställelse. för jag har ett så rörigt inre. där mina känslor och tankar blir kaos blir allt jag rör vid perfektion.

och om jag släpper perfektionen? återkommer...

dagens rätt: pastasallad till lunch. hemmagjord lasagne till middag. pastadeg from scratch! duktig... käften!

komprimerad semester

i stora drag...

åka bil, åksjuka, åke, tjafs och föräldrahem.
kälarneresa, nyfödd, familjen, tjafs, trötthet och frost.
backeresa, dunderklumpen, tjocksocksmys, kärlek,
trötthet och reda.
kärlek, mildhet, familjen, kramar, utveckling och sämja.

slutligen i hemmets ro, jetlag men med ett lugn.
ibland krävs faktiskt ett jävla helvete för att skapa ett lugn!

lösningen ligger inte alltid i långa samtal, frustration och lösningar.
facit finns inte alltid nergrävd inom oss att plocka fram som långa maskar.
ibland får man titta utåt, se annorlunda, prata om annat.
ibland finns kärleken på andra ställen än i de gamla uttjatade kläderna på golvet.

jag tror jag tycker om mig själv nu,
men jobbar hårt för att älska mig.

dagens kära bullen: har min bukmuskulatur gått av på mitten? hört talas om att det händer många i samband med graviditet och nu verkar det alltså ha hänt, det känns som ett helvetesgap där i mitten. då måste jag alltså sys ihop igen för att bli av med klumpen? *gulp*