Dagens ord

Leta inte skräp

där inget skräp finns

Städa inte upp

där ingen stökat till

När du är framme
sluta springa                                                    

 

 



 

 

 





lust och förbannad tro

jag tror jag förnekat och fumlat så länge att jag inte minns vad jag letade efter..

när vintertragik och höstmörka kvällar drabbar mig så ser jag inte så självklart ledsen ut, bara trött och utan lust. olustig.

frostiga mornarna går av så lätt i fluffiga juldrömmar och värmeljus. kvällarna känns som godafton käftsmäll, mest då dom är ensamma, och så långa men ack så korta. den ruttna gör mig sällskap i tv-soffan.

där är dom i morgonsolen, så fina, så rara, så skrikande och ilskna, så trevande och växande, så fulla av liv. fick jag välja en sak att göra för alltid, skulle det vara att hålla om er.
jag sätter en monoton stand-in om orden dör, nickar och förstår.

men så ser jag där glimtarna av det som jag glömmer, att jag aldrig var något av det som jag trott. det var ju dom, det var ju VI, det var ju jag bland oss.

jag glömde aldrig att jag älskade er men jag glömmer ibland att älska mig själv, vilket befängt nog får mig att hata min oförmåga att älska mig. jag hatar mig då.

jag måste jobba på att älska paketet.

verkstad

bad till dig, som om du hört det

viskar som om det hördes bättre

undrar hur för jag förstår inte

vem vet om jag någonsin fattar

sträck på dig, rör på dig, vänd dig inte om

så lossnar en istapp och krossas mot backen

allt som rör sig snörps åt och ni når inte hälften

men vill ge dig allt det så dra inte i snöret

oenighet enas och andetag renas

du är redan förlåten, så spänn inte rösten

    men jag är slut för idag så välkommen åter

    det enda som skyler mitt hjärta är brösten

plupp

ibland väntar jag in dom.. händerna, orden.
jag vet vem jag är och jag är liten på jorden.

ni lever, leker och smeker
ni går, sitter och står

ibland står jag bortblåst, utelåst och stum
det blir smärtsamma hål i väggarnas rum

det jag räknat dividerar
och det blir visst bara flera
som släpper barken vid trädets krum.

humor ja...

PK mellanmjölk är bra, humorbefrielse är inte bra...
ingen kan prestera 100 jämt, BÖR någon prestera 100 jämt?

är det inte lika viktigt att visa sina medmänniskor självdistans
som självinsikt? det ligger ett sånt nät av hyperintelligens, genomtänkthet
i ALLT som görs och ett sånt spy-i-ansiktet på de som inte orkar delta.
är dom dumma för det?

allt kan inte gå genom korrektion och facit för vad som är gällande för
millisekundens pk-värde delat med snittet av "inne" gånger hur snygg du är!

jag är så trött på det in i detalj perfektionism som genomsusar allt idag och
självklart är jag minst lika deltagande jag. speciellt som förälder med ständig
info om hur jag ska vara men också som vän, ovän, flickvän, fru.

tyck så om så för annars blir det si och så.
hör och se ett sandkorn ur mitt liv och vet att du vet allt om mig.

så stänger jag oftast av allt det där och lyssnar utåt, förbi alla samtal om politisk
debatt som blir debatt om något politiskt och det är en spegel med en spegel med en spegel
utan slut.

så hör jag därute, att det är lika tyst där idag som det alltid varit.
och det ger mig hopp om att det finns nån poäng med allt surr,
ger mig kraft att se förbi allt nötande.

var världen inte så komplex? var världen ett barn som behövde en kram?

tills ett ord blir till 1000 och jag spyr lite i munnen.

HAHAHA

ps.

vad gör dina famntag när jag inte känner dem?

sitter du och ser på vägarna som passerar,
eller hittar dina ögon inte ut?
sitter armarna fast i din kropp, som sitter
fast i stolen, som aldrig någonsin lossnar från golvet?

vad gör dina leende kinder när jag är borta?

räknar de år och väntar på de år som gick?
stramar rynkorna i ditt ansikte, som pinad väntat på världen?

vad gör dina ord när du lider i tystnad?

kunde du dansa om du var fri?

blev du fri om du tog tag?

släpp inte taget

förgät mig ej

lavendelliv och leenden dukar,
allt är precis rakt framför mig.

jag tappar något längs vägen,
tappar jag något längs vägen?
ska jag stanna och plocka upp?

någon hänger inte med eller
hänger inte jag med någon?

var det här tiden som var,
en historia som skrevs?

skriv då en saga om två skrattande vägar,
som möttes på mitten och gick av vid en gränd.

en 100dels sekunds melankoli

jag snubblar på tråden och låter rädslan hjälpa mig upp...
villar bort på vilsna vägar

de ögon som ser det jag ser
den blick som vet vad jag vet

jag letar efter dig därute

en gång låg du under min hud
idag hittar jag inte ens orden

men jag ska göra allt igen,
jag ska hitta det vi tappade

jag ska ropa i dom stora skogarna
jag ska hitta våra spår

kom ner till mig igen

tålamod, en dygd

idag så tömde jag ut den sista gnutta tålamod jag hade i påsen och imorgon är tiden att åter börja samla igen...

det som började med en lugn morgon slutade med gnäll, gny, onöjdhet, ett tjurig mamma, en arg mamma, en trött mamma och en ack så frånvarande fader *suck* ja fysiskt alltså! :-)
där ilskan kanske skulle ta över klev jag istället ner på barnens nivå och hade en gnällig diskussion om hur tråkig och sur jag var, varpå jag höll med på alla punkter och inte hade något annat svar att ge än att "jag ORKAR inte mer idag". de trötta små grynen somnade in i takt med pippisång och kvar sitter man då med det gnagande samvetet i vanlig ordning.

FOKUS på det positiva.

jag skötte allt praktiskt bra idag. barnen hamnade på dagis, jag på skolan, köttbullarna i stekpannan.

nästa gång ska jag vara vuxen! jag lovar dyrt och heligt.




ps. sitter för närvarande med vinäger i håret... luktar sallad! ds.

ode till mörkret

JAG ÄR GLAD

jag är lycklig

jag minns inte mörkret

minns inte vad du sa

känner inte igen ditt ansikte

hur din elaka mun luktade

ibland finns du där men det bekommer mig inte

du är en främling idag.

men nånstans lämnade du något att ruttna.

det känns när du gör dig påmind

det värker när du ser din chans och smiter in

så reser jag mig upp, borstar bort dig från byxorna

och ler mot min spegelbild

hånler mot din okunskap

och aldrig får något mig att känna så igen

det här är en blogg och inget facit

gör det som känns rätt men försök inte rättfärdiga det som känns fel.
instinkten är inte styrande när man misslyckas, det är bs. det är ens oförmåga att lita på instinkten.
våra obegripligt stora behov att lyssna till egen negation, andras åsikter, tidigare beslut.
vi vet ju inte vad vi slänger oss in i, nä aldrig någonsin.

släpp rädslan för rädslan att misslyckas leder genvägen till misslyckande och du kommer inte hitta den lyckan du så innerligt söker där. när du passerat samma trädstam för 120e gången, förstår du inte då? du borde sett mitt namn inristat i stammen för jag kom aldrig någonsin framåt. varför jag sög tag i livet och struntade i att vara ledsen. varför jag förstod mitt eget värde och andras. det finns inget svar, det är svaret.

själv är bäste dräng och det här är mitt liv, min värld och min historia.
det är fullt möjligt att förstår varför andra älskar en och ändå förstå varför man kan bli hatad.
mina barn kommer skapa egna världar att observera och delta i, dom är inte brickor i mitt spel, jag vill lära dom ha egna atmosfärer.

min instinkt säger åt mig att sluta skriva nu

intensiva berit

lägg pappren på hyllan och benen på ryggen.

mata vetenskaper, sedermera kunskaper, väck lustan till lusta med massor av kaffe.
var där med barnen, var DÄR med barn, var förfan där för barnen.
nä det är för mycket, jag väljer lite och räcker till.

utan tusentals sidor av historia väljer jag här, nu och dammtussar.
jag drar fram genom dagar av planer för imorgon men nu,
för här kan jag göra något.

effektivisera effektiviseringen, se här vad jag kan!
fyfan vad tragiskt men vilken lättnad.

så krymper ljuset och månen slår ner,
benen är böjda under kroppen och fönstret är öppet mot kylan.
jag hittar hem i kudden med en tv som pratar men jag hör ändå inte
för dagarna klättrar och livet är så nära som det aldrig förr varit.

det är öppet för mörker, allting står på glänt just nu.
jag är orädd och osvag, jag är stark

jag är alfons
jag är precis sådär stark som alla andra

ett tu tre

2012 kommer att bli en kalender, laddar inför varje ny lucka.
har så mycket som ligger och pyr, grubblar och väntar.

förutom mitt högst analytiska sinne för vardagliga ting så bekommer mig
inte mycket just nu. min lilla ruta, min egen ram och mitt eget sinne för
välmående och familjen, thats pretty much it.

i den rutan finns lika mycket plats för de andra 3 rutorna i mitt liv såklart,
och även de rutor som inte finns lika nära.

skrupsler och snår är ansade, jag når mellan backen och taket,
jag är nog den bästa jag som jag varit.

jag längtar inte efter att vara obotligt lycklig och hoppa mellan stjärnorna,
jag har varit där bitivs och det kräver sitt fall.
jag njuter stundvis av att vara allt utöver övermänskligt harmonisk,
precis så stressad och glad, ledsen eller arg som stunden ger.

ger gärna ordet "normal" ett uppsving, slår ett slag för den räta linjen

är fullständigt ok med falla in i ledet om det får vara med rätt personer.
struntar egentligen i ögon som rullar och isiga sköldar.

jag deltar inte i ett krig så jag hissar ingen vit flagg,
överlåter makt och undergivenhet till de som vill ha det.

en panata i pansar, likväl en i glas

anger management

Jag har dimpat igår och idag... Nä, det är inte så att jag låtit en kanyl hitta till armveckets ven utan jag talar om helt andra, dock också vanebildande, saker. Som ilska.

Jag har varit löjligt mild i över 2 veckors tid så på något sätt förstod jag väl att man berättigades något bakslag, speciellt i kombination men trotstiden och syskondusterna. Jag kan ju inte skära av förståndet, rättet eller felet, att "uppfostra" mina barn. Men jag kan defintivt skära av toppen på vilket skalan hamnar när inga begränsningar finns.. Kanske egentligen inte låter så mycket värre än andra? Sällan talas det om vad som händer bakom stängda dörrar.

Men jag är hellre patetiskt mesig än ilsken. Går hellre upp i högsta falsett innan jag hamnar i den svarta dimman. Jag räknar på alla fingrarna, sekunderna och minuterna. Repeterar högt i huvudet. Skrattar bort dumheterna.

Att låta orden komma ut är bättre än att stänga in dom, bli kylig och dra ut på skiten. -Nä nu blir jag arg! Sa jag inte nyss åt dig att den går sönder om man gör så. Bra dagar säger man - Lägg ägg norpan! och kittlar dom i magen.

En del ur min privata "anger management" är att jag måste lära mig ATT vara arg. Att det är ok att vara arg. Att vara konstruktivt arg. Ta ner mina toppar och kanske dra ut dom åt sidorna, tillåta mig att vara vardagligt arg, utan att bli bitter då!

Trötta stressade dagar som dessa tränger sig ibland djävulen ut ur strupen.
Jag beklagar det mina guldkorn

Och visst har du rätt M, när du svarar tillbaka - Jag tycker du är tjurig mamma! Du är som en bebis.

Och det är ju det jag är ibland. Som en stor jävla bebis.

Aren´t we all?

Jag växte/växer upp bredvid mina barn och det verkar som vi uppfostrar varandra.

bläckfisk

Vill helst av allt visa dom deras nya hem, packa våra saker och säga hej då.

Det är utmattande att längta och vänta men det är fan lycka att veta var vi ska.

                     

Minisorg

Finns en hjärtevärk som är alldeles för liten för att räknas som stor.
Men så var kanske allt en ren inbillning,
en önskedröm,
en lögn.

Det hjärta som blödde och bultade på bordet räknade med att värka.
Men det räknade inte med att förnekas,
försvinna,
förtvina.

Missförstå mig rätt, jag är kvar på mina fötter.
Jag är lycklig och levande.
Men du står inte bredvid.
Var är du?

Idag ger jag såren rätt att svida lite...
Fångar upp mig själv i allt.

För du var kanske inte den som du sa att du var.
För du gick från klarhet till dimma.

Och jag är trött på att vara den som får det som blir kvar

Urvuxna kläder, Treo koffein och genusbegreppet (valfri ordning)

En huvudvärk hänger med mig trots en lugn och bra tid... Kanske har en tumör växt i mig hjärna och gett mig ro och tålamod?

Projekt slutförs och dagarna rasar förbi. Hemmet är närapå rent alltsom oftast och likaså barnen.
Är det det här som kallas flow?

Men det finns alltid saker att nojja över som förälder om man bara synar lite närmre i genussömmarna (uppfann just ett nytt begrepp, yey!)
Som att en dotter med urvuxna kläder befinner sig i ett ständigt gränsland mellan vad hon själv känner, vad hennes mamma tänker och vad dagispersonalen uppmuntrar. - Vad gillar du M? Rosa och lila, ja det är ju fint men det finns ju många andra fina färger? - Va? Hello kitty? Javisst, men nu har du ju redan kattfan på trosor och tröjor och strumpor, vi kanske kan tänka lite utanför låddan? - Gärna "nånting" på tröjan säger du?

M - Dagisfröknarna ser inte om man inte har något på tröjan, det måste vara nånting på.

* Silencio*

Uppmärksamheten kring barnens kläder... Alltså genus eller inte, varför kommenteras det fortfarande så friskt kring barnens klädsel? Jag inbillade mig att vi 2012 inte såg barnen som små dockor. Jag trodde vi lärde våra barn att ytan är betydelselös och att vi ser till att de barn som av olika skäl inte kan klä sig enligt rådande normer inte hamnar vid sidan av.

Så handlar det egentligen inte om Hello kitty, min dotter, min allergi mot flickidealet. Det handlar om att vi sedan många år tillbaka inom den svenska förskolan och där utanför VET att man inte bekräftar barnet genom den image som föräldrarna givit dem...

Jag är så trött på att förklara mig, blir förklarad för, och på den uppenbara särbehandlingen av våra barn.

Barn är öppna sugkoppar av "se mig". De allra godtrognaste små spädgrisar av "lär mig".

Så gör förfan rätt från början!

körtlar och kärlek

2 trotsiga smågrisar för sin hårdaste kamp mot en bitvis tålamodslös drake...

vill hellre stänga dörren och andas,
helt sjunka in i en bok, datorn eller i en film,
flyr mentalt men svarar på tal

inte förrän jag för min hårdaste kamp tillbaka landar friden...

jag slår hårt med förståelse och kärlek,
ser de meningslösa detaljerna som är ens barns hela värld,
tar i famn den mest motsträviga lilla besatta demon

jag vet! jag vet att besvikelser är jättesvåra.
jag vet att ni vill så mycket mer än ni klarar.

jag håller ut knät och låter er klättra,
ser er falla och tröstar er igen.

höga berg och djupa dalar

Det är så ovanligt att flyta på ytan...

Att varken sjunka eller stiga,
att infinna sig, finna sig och begripa

frustrerande att inte vara frustrerad,
märkligt att inte finna och försvinna

jag nöjer mig här,
känner inte igen mig alls,
är okej med att bli någon annan

jag behöver inte skrika för att leva

är fortfarande många långa stigar innan
samvetet godkänner förändringen men
idag är jag fri.