finns här några snälla barn, eller kanske pappor?

M skulle hjälpa till att jula hemma. Vi bestämde att hon fick välja en prydnadstomte på stan, rättare sagt på stans mesta affär klippet! något diskret helvitt tänkte jag, lät henne välja bland några vita tomtar i diverse positioner. själv blev jag överförtjust i en arg trädgårdstomte. men nu skulle alltså M välja. hon blev överförtjust i en oversizead tomte på en enorm gris som nu pryder våran gräsliga tjock-tv. tack ungen!

även en adventsstjärna inhandlades men den har jag inte lyckats få ihop en, sånt där kräver tydligen teknikkunskaper utöver det vanliga.

herr O som skulle lämna sin fru blott för kvällen/natten lyckades komma hem först ett och ett halvt dygn efter avresa. detta efter en rätt så späckad vecka och några trötta tårar från frun. men det gick hyfsat. det som är svårt är att M så tydligt visar hur mycket mer uppmärksamhet hon behöver nu när jepson stjäl hela min kropp och tålamod. i tårar föll hon så till slut ihop på sängen och sa att hon var trött, sen fick jag inte resa mig ifrån sängen. -du måste ligga mamma, sa hon. den lilla ledsna jänteungen. det är verkligen såhär när O är borta länge, vi behöver att han lyfter undan jepson en stund så vi kan få bara vi-tid. sen så behöver ju mamma lite vilotid också.

dagens +: tror jag lyckats pussla ihop ekonomin klappar till trots. känns riktigt bra.

chewbacca

går på energispar och lägger på mig i kamelpucklarna för att klara vintermörker och hyperaktiva småttingar.
verkar alla göra nu, tror nästan det är något innebott hos människan? käka upp sig på vintern, dels för överlevnad eftersom man skulle ha matbrist då det var rötter på menyn men också för att man är så jävla trött av mörkret att man tar till vartenda socker och koffeinrus för att orka med.

många långa dagar där ansvar och krav stått mig ända upp i gomseglet och så ett ensamt dygn på det *aj*.
kroppen säger nej nej, även efter hel natts sömn och sovmorgon till 8 känns det som jag sovit ca 2 timmar.

vi måste se för söta ut när vi ska kliva upp jag och O, och försöker ta oss ur sängen... en reumatiker och en foglossad städkärring, smidigheten på max. om ni undrar varför vi ser fruktansvärt hårdhänta och slarviga ut med lillbäsen ibland så kan det bero på just detta. när man väl kommit upp på sängkanten så går det liksom inte att på ett bra sätt kravla tillbaka efter jepson utan man får tag i nån arm eller ben och försöker att att inte dra av det på kuppen. men nuförtiden hinner han oftast åla fram till kanten innan så han slipper eländet.

jepson ja, han har precis upptäckt charmen av egen vilja (med stora bokstäver). på/avklädning får härmed stå på schema! det kan ta 20 minuter om man inte har lust att försöka bända tillbaka honom i sittläge, och han är stark du, huga! känns som man skulle kunna bryta hans lilla ryggrad om man försökte så här är det ett ben i taget och tålamodets kraft som gäller. och allt är mamma och tutte... han kan stå nu så han klättar sig fast vid ett av min ben vilket gör det nästintill omöjligt för mig att neka honom acces, han får hänga på min arm och vid mitt bröst tills jag klipper av brösten och kastar dom i snön. då lär han dock åla efter dom.

M är i en underbar fas av en massa upptäckande, fantasi och ett otroligt livligt filosoferande. dock har hon inte mycket till övers för lillebror som hon mest gormar åt och säger åt att han inte får röra hennes grejer. 2,5 år alltså, going on 14. bara när han går med på att vara "willy" i hennes uppsättning av rädda willy på vardagsrumsgolvet verkar hon se glädjen i att ha ett syskon. jepson är rätt satt så rollen känns smått komisk och lite elak, men då leker dom ju bra i alla fall!

idag upptäckte M också star wars. det hela började med en chewbacca-tisha som hon fått av sin stolta mor och till slut satt hon faktiskt och avnjöt den första filmen ihop med mig, rätt trevligt med någon film man själv har glädje av sådär.

dagens drop: massa onödiga pengar finge läggas på en sliten morsa. tänk kläder, mat på stan och en eventuell helkroppsmassage i slutet av veckan... mmm.. kanske vågar jag även lägga till en kväll med några drinkar och lite mjuka kramar av någon god vän? inget av detta har jag råd med men vem har råd med en missnöjd mamma undrar jag då? just saying

meh! dejtar ni inte?

http://www.aftonbladet.se/wendela/article8161771.ab

Mycket hänger väl på hur mycket chans man har till barnpassning?
Jag och O har ju inte direkt friskt med folk som kan barnpassa...
Vi har haft min pappa i närheten så han har ställt upp några gånger,
men vi har båda flyttat ifrån våra familjer och har fått klara oss helt själva, vilket jag faktiskt
tyckt känns riktigt bra!

Vad jag tycker dom glömmer att nämna är att alla kanske inte BEHÖVER
gå ut ihop så ofta?

Jag tror det är skitviktigt med egentid, vuxentid, hobbys osv.
Men vi behöver inte alltid gå ut och äta middag eller gå på bio,
vi har nog nästan oftare dom bästa kvällarna ihop helt oplanerat.

När ungarna somnar 20.00 så kan vi väl göra vad vi känner för,
spela spel, titta på film, bara prata och umgås på tu man hand.

Och skilsmässorna har, efter vad jag har läst och bara tror, mer med kommunikation och jämställdhet att göra. Delar man bara på jobbet hemma, ger små tecken och ser till att snacka när saker känns jobbigt eller man behöver rensa i lite skräp så tror jag man åtminstonde har goda chanser.

Vet att vi gått ut ett par gånger och känt sån jävla press på oss att ha det romantiskt att romantiken helt enkelt inte uppstår. Vi äter gott och har det ju inte otrevligt, dock krystat! Har man aldrig varit typerna som gått ut på det sättet innan man fick barn är det ju inte säkert man behöver det efter...

Framöver skulle jag dock vilja prova att klättra klättervägg med O, om kropparna tillåter.
Vi kan också göra oändligt med goa saker ihop med barnen och ändå känna oss som två vuxna.

Förstår att man lägger vikt vid partid men jag ser det som att när man väl bestämmer sig för att skaffa barn så bör ju relationen kännas stabil nog att fixa, åtminstonde månader, utan hållhandenochhångla-tid.

over and out!

så mycket bubblande HEMLISAR

jag tänker vara så tidig med klappar i att folk tror jag blitt knäpp.
allt ska vara klartt å betatt på fredag... så!

det kommer vara rätt så kul i år,
inget märkvärdigt sådär men lite annorlunda kan man säga :-)
mer kan jag ju inte säga...

vet ni BTW hur hemligt väldigt mycket är just nu?
som någon slags motreaktion till detta vill jag avslöja onödigt mycket,
ja ungefär så som diverse bloggare brukar göra.

1. jag har inte rakat benen sen jag minns inte när.
ja, jag är ju inte direkt någon som är nazislät för jämnan iofs men nu är det lurviga ben minsann!

2. jag blev påhoppad av en högst mentalt instabil kvinna (läs finsk schizofren galning!) och tog illa vid mig. hon trodde inte mina barn skulle bli normala såsom jag "höll dom i nackskinnet" (jag lyfte jepson i overallen för att rätta till honom i vagnen). tänk vad oförlåtligt mycket jag hade kunnat säga tillbaka, men vad skulle det tjänat till liksom? ändå grämde jag mig i efterhand. fy! så osäker får man bara inte vara.

3. jag har typ inte gjort nåt med kidsen på en vecka. nä, typ ingenting. och jag skäms knappt ens.

4. jag har startat en anger-managementkurs med mig själv, så alla som vill eller behöver haka på hör av er! jag är inte en rytande ragata jämt men mitt humör har alltid varit lite svajigt åt alla håll och nu börjar jag ta saker med en klackspark för att se var jag hamnar... än sålänge så drunknar jag i klädhögarna men jag njuter mer.

dagens drop: ooo, å så en till hemlis! :-) men det är ju hemligt...

levande charader

så maskfria går vi vidare mot ännu en tids lättnad...

är man två på samma bana är man bättre,
vi sliter inte åt olika håll eller gömmer oss bakom tysta fasader.

men så vassa ord som vi burit på får inte längre plats,
somliga ansträngningar är värda sitt pris.

det är så jävla svårt att bryta stoltheter och se verkligheten,
vi är såna barn egentligen, alla vi vuxna

reflektion om perception

brott och straff

ja, vi skulle fortfarande leva ihop även om barnen inte fanns.
vi är för envisa för att ge upp och tanken om drömmen om visionen
sitter så djupt rotad hos oss att vartenda motstånd ger oss djupare rötter.

ett slag mot korthuset och vi bygger upp det så mycket stadigare och större än förr

dagens dvd: kan inte rekommendera att se rädda willy 36 gånger, då börjar den kännas lite ljummen

mayday mayday

runt lyckan snörpte sig ett gastkramande rep...
fastän jag nu har spädbarnsovmorgon så känner jag mig så förbannat utmattad och livlös.
träning och fart ska göra en piggare, jag känner mig bara så trött.
hemmet står på vänt, matlagningen är halvhjärtad och halvfabrikat, kärleken står på vänt, föräldraskapet alltid med mycket om än utav ett slitet hjärta, halvfabrikat.

jag vet vad som krävs av mig och gör hälften.

kastar ut en livboj och kostar på mig ett leende

jag drömmer desto mer och längtar efter längtan.

tror ni på tomten?

behöver en pausknapp så jag hinner ikapp, istället verkar jag pausa mig själv medan livet rusar brevid.
jag ser och förstår allt men kan inte deltaga, frånvarande, undanstoppad.

alldeles för mycket tv nu... M ser just nu på willy (igen) men jag kan inte sätta stopp, säga nej eller ge några andra förslag. det finns inget i utbyte just nu, ingen idérik eller lekfull mamma.

planer ger hopp,
orken sätter stopp,
och räven raskar över isen.

dagens dubbel: 2 barn alltså... hur klarar man 3 och 4?

jag, mor uv

du är min skyddsling.
en gång var du utan betydelse för mig och nu vill jag bara ta dig under mina vingar.
önskar jag kunde rädda dig från dig själv just nu,
hjälpa dig att sudda bort de onda tankarna.

sorg går inte att undvika,
och jag sörjer med dig söstra mi.

du är värd allt det du drömmer om och du kommer att få det,
imorgon.

när lyckan exploderar i ditt ansikte kan du inte missa det,
och du kan äntligen glömma dina dåliga dagar.

det bor så mycket värme hos dig nu, jag har sett dig bli så mycket mer än vad du själv förstår.

leta inte dom fel som inte finns, ibland faller allt utom kontroll
sagor är fyllda med drama men slutet är alltid lyckligt

i slam, på samhällets botten

okej, jag har kontakter, familj och vänner. jag skulle med största sannolikhet inte hamna längst ner på näringskedjan. vi har en inkomst, vi går runt, men månader då extra räkningar dyker upp står vi rätt nakna efteråt med knullrufs och undrade, vadfan hände? vi har alltså inte särskilt mycket utrymme för sparande... mina föräldrar har arrangerat konton åt barnen så lite har dom ju för framtiden, samt att M´s spargris faktiskt fylles på någon gång varje vecka. hon borde nog ha lite kosing däri vid det här laget. så samvetet känns åtminstonde bättre när det gäller framtiden. men nu då?  när dagisfröknar undrar hurfan man tänkte när man sätter på ungen en overall utan några större funktioner (men problem! dra över en galonbyxa?). jag är inte dum, bara rätt fattig. jag söker för tillfället utekläder på tradera... inte bara för att jag har kasst med pengar utan för att med tanke på tillväxttakten på våra kidlets så vore det rena rånet att varje gång köpa nytt. innan någon hann ifrågasätta så sa jag det rakt ut - jag vet att M har en dålig overall men vi har inte så mycket pengar just nu, jag jobbar på det.

tror aldrig jag hört dom orden ifrån min mun eller någon annans. någon slags inpräntad skam det där? HUR kan man inte ha råd att klä sina barn rätt? jo, men jag har väl typ råd men vi måste vänta ut nästa inkomst och kanske ett vinnande bud på tradera. Lager på lager fungerar ju faktiskt, bättre att man väntar och kanske har råd med åtminstonde ETT ordentligt uteplagg.

Vi bor helt okej, har det som vi behöver och lite till. Få saker som behöver uppdateras egentligen och får jag bara jobb i framtiden så tror jag vi har ett vinnande koncept. Vi har inte extrema krav, det mesta som vi finner attraktivt kostar inte skjortan.

men tills dess är jag rätt fattig, kom ihåg det. vi har hela tiden saker hemma för att vi tänker till och storhandlar, inte för att vi är rika. fan, vi har antagligen betydligt mindre att röra oss med än en student som faktiskt oftast inte har 2 kids. väljer man då att lägga pengarna på pilsner så är det ju helt okej, man har ju inga andra ansvar förutom hyran.

jag lagar goda stora middagar för att det är billigare i längden att ha matlådor. även smidigare när man har småbarn, bara att micra när blodsockret dimper.

är förväntningen från andra att man har pengar för att man har familj? det kan kännas så ibland... vårat unnande kräver uppoffringar.

dagens förhoppning: kan man inte få den där jäkla vagnen såld snart så vi kommer ikapp?

melankoli- från ett glashjärta till alla andra

när hösten kommer brukar mörkret fånga mig och släpa mig längs grusiga trottoarer.
konflikter står på schemat när tröttheten får bestämma och det slutar inte som i vanliga fall med resonerande och slutsatser, det slutar snarare med tårar och rödsvullen näsa.

har dock inte känt av så mycket i år... har lovat mig själv att vägra vinterdepression och tvinga mig till träning, solning och allt som eventellt kan göra lite nytta när man är ett känsligt knytt som jag.

men ännu är allt som det ska. förutom den ekonomiska klådan (som alltid verkar klia) så är tillvaron rätt ljus. jag har en hel del att se fram emot och julstämningen har redan börjat infinna sig, tiden finns inte att bryta ihop.

bokade biljetter, färdiga klappar, planer på fler klappar.

Snöstormen kom idag och förutom det snöslask som slår mot ansiktet så gör det mig inte nämnvärt mycket,
bara att utevistelser blir tillfälliga och barnen febriga.

dagens dumle: jag vet vad jag vill och nu kan inte mycket stoppa mig, bara pengarna... alltid pengarna...