i slam, på samhällets botten

okej, jag har kontakter, familj och vänner. jag skulle med största sannolikhet inte hamna längst ner på näringskedjan. vi har en inkomst, vi går runt, men månader då extra räkningar dyker upp står vi rätt nakna efteråt med knullrufs och undrade, vadfan hände? vi har alltså inte särskilt mycket utrymme för sparande... mina föräldrar har arrangerat konton åt barnen så lite har dom ju för framtiden, samt att M´s spargris faktiskt fylles på någon gång varje vecka. hon borde nog ha lite kosing däri vid det här laget. så samvetet känns åtminstonde bättre när det gäller framtiden. men nu då?  när dagisfröknar undrar hurfan man tänkte när man sätter på ungen en overall utan några större funktioner (men problem! dra över en galonbyxa?). jag är inte dum, bara rätt fattig. jag söker för tillfället utekläder på tradera... inte bara för att jag har kasst med pengar utan för att med tanke på tillväxttakten på våra kidlets så vore det rena rånet att varje gång köpa nytt. innan någon hann ifrågasätta så sa jag det rakt ut - jag vet att M har en dålig overall men vi har inte så mycket pengar just nu, jag jobbar på det.

tror aldrig jag hört dom orden ifrån min mun eller någon annans. någon slags inpräntad skam det där? HUR kan man inte ha råd att klä sina barn rätt? jo, men jag har väl typ råd men vi måste vänta ut nästa inkomst och kanske ett vinnande bud på tradera. Lager på lager fungerar ju faktiskt, bättre att man väntar och kanske har råd med åtminstonde ETT ordentligt uteplagg.

Vi bor helt okej, har det som vi behöver och lite till. Få saker som behöver uppdateras egentligen och får jag bara jobb i framtiden så tror jag vi har ett vinnande koncept. Vi har inte extrema krav, det mesta som vi finner attraktivt kostar inte skjortan.

men tills dess är jag rätt fattig, kom ihåg det. vi har hela tiden saker hemma för att vi tänker till och storhandlar, inte för att vi är rika. fan, vi har antagligen betydligt mindre att röra oss med än en student som faktiskt oftast inte har 2 kids. väljer man då att lägga pengarna på pilsner så är det ju helt okej, man har ju inga andra ansvar förutom hyran.

jag lagar goda stora middagar för att det är billigare i längden att ha matlådor. även smidigare när man har småbarn, bara att micra när blodsockret dimper.

är förväntningen från andra att man har pengar för att man har familj? det kan kännas så ibland... vårat unnande kräver uppoffringar.

dagens förhoppning: kan man inte få den där jäkla vagnen såld snart så vi kommer ikapp?