meh! dejtar ni inte?

http://www.aftonbladet.se/wendela/article8161771.ab

Mycket hänger väl på hur mycket chans man har till barnpassning?
Jag och O har ju inte direkt friskt med folk som kan barnpassa...
Vi har haft min pappa i närheten så han har ställt upp några gånger,
men vi har båda flyttat ifrån våra familjer och har fått klara oss helt själva, vilket jag faktiskt
tyckt känns riktigt bra!

Vad jag tycker dom glömmer att nämna är att alla kanske inte BEHÖVER
gå ut ihop så ofta?

Jag tror det är skitviktigt med egentid, vuxentid, hobbys osv.
Men vi behöver inte alltid gå ut och äta middag eller gå på bio,
vi har nog nästan oftare dom bästa kvällarna ihop helt oplanerat.

När ungarna somnar 20.00 så kan vi väl göra vad vi känner för,
spela spel, titta på film, bara prata och umgås på tu man hand.

Och skilsmässorna har, efter vad jag har läst och bara tror, mer med kommunikation och jämställdhet att göra. Delar man bara på jobbet hemma, ger små tecken och ser till att snacka när saker känns jobbigt eller man behöver rensa i lite skräp så tror jag man åtminstonde har goda chanser.

Vet att vi gått ut ett par gånger och känt sån jävla press på oss att ha det romantiskt att romantiken helt enkelt inte uppstår. Vi äter gott och har det ju inte otrevligt, dock krystat! Har man aldrig varit typerna som gått ut på det sättet innan man fick barn är det ju inte säkert man behöver det efter...

Framöver skulle jag dock vilja prova att klättra klättervägg med O, om kropparna tillåter.
Vi kan också göra oändligt med goa saker ihop med barnen och ändå känna oss som två vuxna.

Förstår att man lägger vikt vid partid men jag ser det som att när man väl bestämmer sig för att skaffa barn så bör ju relationen kännas stabil nog att fixa, åtminstonde månader, utan hållhandenochhångla-tid.

over and out!