amma hela etablissemanget

jag helammar min son, liksom jag helammade våran dotter (i 1 år!).
jag har aldrig sett det som att jag måste eller som att det inte finns andra alternativ,
det finns många som inte kan eller vill och det förstår och respekterar jag.

ibland tittar jag ner på dig, du lille, ser hur dina kinder blir rödmosiga vid
ansträngningen av till slut lyckas klämma ut  små strilor av mjölk.
fascinerande hur det är möjligt ens, att jag kan ge dig mat och du redan vet
om att du vill ha den maten.

om O hade varit hemma så hade han gett barnen den mat och tid dom krävt,
jag har aldrig tvivlat på det, därför har jag inte heller krävt det (även om våran ekonomi gjort just det).

i politiken började samtalet om bröstpumpar, man talar om att i jämställdhetens tecken dela upp matningen mellan mamma och pappa eller att en pappa lika gärna kan vara hemma från livets start.
det tvivlar jag inte heller på! bara på att alla mödrar är tillräckligt ihopläkta i kropp och själ efter den största hormoninställningen och fysiska ansträngingen i deras liv för att klara av att inställa sig måndagen därefter.

jag har haft tur med mycket. min man har inte krävt något av mig utöver att jag kan ta hand om mig själv och barnen (vilket ju såklart är en dag - till - dagfråga), mina förlossningar har varit väldigt snabba och jag har inte varit ett lapptäcke därefter. amningen har fungerat, barnen har sovit och jag har kunnat gå ut och lufta mig, träffa vänner, ha ett hyfsat normalt liv alltså.

men jag tror att det som jag erkänner mig ha tur med alltså inte är något norm utan har att göra med slump och inställning. jag kan se mig omkring på så många kvinnor, och STARKA kvinnor, som fortfarande inte ser sitt eget värde. dom försöker lappa ihop vardagen samtidigt som nätterna är sömnlösa. dom planerar och slåss bland flaskor och ersättning när dom känner att "gud" övergivit deras bröst och mjölken inte vill rinna till.
samtidigt har dom en oförstående man som inte förstår vilket jobb som utförs på hemmaplan, att det psykiskt är så mycket tyngre att vara fullständigt närvarande för barnen hemma än att utföra en arbetsdag. män som inte förstår hur man inte kunnat hinna med tvätten, det gör dom ju alltid när dom själva är hemma? varje dag är inte en dag ibland och alla kvinnor älskar inte att hushålla.

plötsligt förstår jag hur allt hänger samman... hur kanske bröstpumpar skulle lösa mycket av förståelsen mellan arbetaren och hemmaföräldern. hur relationer skulle bli friskare och föräldrar skulle bli gladare. att det ibland krävs lite lagstiftning och tyglar för att väcka eftertänksamhet.

men att pumpa? fyfan. det sliter sönder ens kropp och är kladdigt och jobbigt (tycker jag). ersättningen har varit lösningen för oss och idag läser jag både till körkort och har tid för träning och vänner.

men den som inte är hemma kommer aldrig förstå sig på hur det är att vara hemma om han inte är hemma så låt honom vara hemma, på riktigt!

läste nånstans att en mer jämställd föräldraförsäkring ger större chanser för relationen att hålla, det hade man statistik på...

dagens huvudvärk: tröttheten är förjävlig, och idag är jag ensam från natt till natt. ibland måste man bara tycka lite synd om sig själv, det är övergående!