folk och människor

nu pratar jag inte om människor utan jag skriver om folk.
det är en markant skillnad! människorna står mig nära, mina vänner, min familj,
ja inte ens mina vänners vänner eller familjs familj är folk.

folk är ordet att beskriva "dom andra" och definierar våra olikheter.
inte nödvändigtivs dömande, men ändock med teorier och fördomar.

med det ur världen... FOLK! jag vet inte hur jag är funtad riktigt,
antingen har jag drag av ett sjätte sinne om dem eller så är jag bara nojjig as hell, förmodligen det senare.
det känns som jag vet vad dom säger egentligen när orden kommer ut, vad dom egentligen vill förmedla.

häxa!

nä, eller jo, men jag menar inte att jag behärskar trolldom och sånt! jag har säkert ett drag av autism eller nåt, dom luckor där nödvändig samtida kunskap bör finnas fylls istället med enorma mängder av irrelevant information... vi är nog fler?!

den processen hör då säkert samman med det sociala spelet jag upplever. ja, nu förstår jag såklart att alla utgår ifrån sig själva och att jag inte på vis är "gudomlig", men kanske kan en knippa autistiskt kunnande ihop med emotionell överkänslighet ge mig känslan av att kunna vara närvarande i andras känslor?

buffel och båg, ris och såg!

men allvarligt, vi kanske går omkring här några ovanligt vanliga svenssons med slarviga tungor och ofullkomliga betyg och bär på en överdriven kunskap om andra. har man då nytta av den? nje, alltså, personer vet ju oftast själva vad dom känner innan dom talar? och dom som döljer det, eller försöker dölja det, har ju säkert en anledning till det och alla behöver ju inte vara känslobomber... har jag lärt mig den hårda vägen!

vad jag skulle komma till angående folk; folk som häver ur sig saker, i den riktiga världen, IRL, där jag stundtals bor, är att dom inte sällan spyr ut sin ångest eller olycka även i deras försök att vara rara, lustiga, snälla, you name it! och det krävs det väl egentligen ingen större kunskap för att märka, det är nog inpräntat i varje människohuvud.

jag tror mest att jag är så frånvarande i det dom pratar om(är det minst ett ljud till så är jag distraherad) att jag för länge sen tappat fokuset om orden som kommer ur munnen och kanske på så vis utvecklat ett sätt att läsa läppar och uttryck som tolkning. nöden har ingen lag.

och är man lite ärthjärna så kanske man hittar ett sätt att begripa vad folket menar? speciellt när dom spyr galla genom näsan och samtidigt nickar instämmande och säger något i stil med , - så bra! vad kul! men oj vad fint!

jag har några enstaka vänner, faktiskt, och eftersom jag inte ser dom tendenserna hos dom, oftast, så tolkar jag helt enkelt in att dom är bra. kommer det någon att akta sig för tror jag mig känna det på långa vägar.

det gör mig inte rädd eller på något sätt oroad över att vistas ute, det får mig bara att känna ett sjukt obehag när jag hör folk dregla ut emotionella lögner.

jag är som en uppblåsbar barbara med en bandspelare på repeat socialt, men jag är därinne och känner, och tänker, läskigt va?

nu ska jag försöka ödsla tid på att känna och tänka vad andra tänker att dom känner och tänker i deras huvud och hur det speglar sig mot vad dom visar utåt. det är trots allt omöjligt att helt och hållet sätta ett jag i duet

och jag borde egentligen plugga matte nu men det här var vad jag åstadkom... skyller på snorfylld hjärna

kaffe

knyt ihop, släpp isär
sätt på en kanna kaffe

lämna
hämta

drömma
glömma

sätt på en kanna kaffe

dagar går, timmar slår, naglarna försvinner i handen
längtar efter lugn, söker efter stress, andas i takt med andra

lika ensam när du är nära som när vi är isär
lika rädd för spöken fastän du är här

vi är precis lika stöpta som alla dom som är dom
men vi är dom som är vi och det kan bara vi bli

syremasken ramlar ner och planet bara faller
maydaymayday håll åtminstone min hand när vi kraschar

ett gråt i varje skratt, ett skratt i varje gråt
var det såhär att älska utan gränser?

längta
vekna

stressa
pressa

sätt på en kanna kaffe

Alla Helgon

Ibland måste jag trycka handen så hårt mot bröstet för att hjärtat inte ska explodera av kärlek.
Det ligger en så oerhörd börda i att älska.
En börda man gärna släpar på.

Ibland skär det i magen med tusentals knivar av sorg.
Det är vackra ekon av skratt och närvaro.
Hur skulle man överleva utan att minnas?

Verkligheten håller sina händer runt min midja och mina fötter kan fortfarande snudda vid marken.
Ibland, när jag får tiden, vrider jag mig ur greppet och låter mig slukas av alla levande minnen.
Ni blir lika verkliga som de jag får hålla idag.

medelweiss

jag är jävligt avundsjuk på mig själv...

med tanke på de krav jag har borde jag ju vara något alldeles extra!
men det är jag ju inte. eller, jag är nog ganska normalextra.
att sätta mål dit man kan nå är ju verkligen att föredra,
så varför kan man inte låta bli att höja ribban bara en liiiten aning?

typ;

hej, jag har gått ner en 30 kilogram på 1,5 år men ett par till kanske?
eller hej, jag studerar på heltid och har 2 kids och lever inte som en gris, lagar lagad mat
relativt ofta, men visst fan borde jag kunna vara en mer engagerad morsa? eller
mvg-student? varför har jag inte hunnit ta körkort än mitt miffo?

ja, det här är alltså retoriska frågor som ni förstår (ni behöver alltså inte svara).

jag, och med största sannolikhet många med mig, har lite höga krav på mig själv för mitt eget bästa (tada!).
oerhört korkat egentligen... ju mer man höjer ribban för sig själv desto mer höjer man ju ribban för andra, omedvetet. och dom tycker man ju inte det är något fel på? det märks ju framförallt när man sänker standarden... den slappa attityden smittar ju av sig direkt!

just nu ligger stuiderna högt opp på prion. därefter vill jag mest bara lukta på mina ljuvliga små knyten och äta massa mat. ungefär i den ordningen. sen borde jag sova men sitter vid datorn, eller tvn. somnar vid 23, vaknar 05 när malin kommer till vår säng. kl 06-06.30 vaknar jepson och tycker det är morgon. han orkar vänta en halv minut på frukosten sen får han blodsockerfall och vevar vilt med armarna. malin vill inte äta samtidigt för hon har inte hunnit få nån aptit än. jepson tar sin tredje portion när malin avslutar sin sen är det kläder, tandborstar, snuttefiltar och stressade morsor huller om buller. på nåt märkligt sätt sitter dom ändå i vagnen utanför, påklädda och färdiga att gå, bara aningen senare än vad man tänkt, och man skyndar till dagis och tippar av dom så man springer och hinner till första lektionen. 10 points!

då blir jag jävligt stolt ändå... med tanke på att jag hälften av tiden bara får lust att låtsas att jag är föräldraledig och lägga mig på en madrass på golvet med barnen, läsa och slappa.
eller bli inbillningssjuk, mjo, jo visst kände jag en släng av snuva där va? *host*
kanske rättfärdiga latheten i all oändlighet.

men jag gör det ju. någon jäkla medfödd (eller dituppfostrad, puss far och mor) gåva gör att jag från zombieläge ändå per automatik, och med lite rutin, faktiskt tar barnen till dagis och själv faktiskt går till skolan. när jag är där är jag närvarande, (sen skjuter jag på slarvet till kvällen då jag aldrig gör några läxor).
sånt här borde ju vara remitterande vid jobbansökningar!


finnes! normalextra. hög ansvarskänsla och effektiv även i zombieläge

Sprickfärdig

Allt hos mig är just nu på bristningsgränsen...
Och det är faktiskt knappt ens negativt, ja, förutom att jag inte sovit på ett tag nu. Jepson har nämligen fått för sig att varenda liten knappnål som faller är värd att vakna av så ni kan ju gissa hur det går i en säng ämnad för 2 med 4 besökare.

I övrigt så finns det så mycket av allt att jag blir helt virrig.
Jag har vad man kan kalla ett I-landsproblem men inte riktigt så heller.

Jag har något fel på den hjärna som kallas jag. Den har liksom ett väldigt stort behov av små fack för alla saker och fokus är något som enbart infinner sig när jag är sådär småtrött på rätt sätt och råkar ta in saker mot min vilja.

Pengar är enkelt. Jag har ganska mycket nu men kommer inte ha det sen så därför köpes vad som behöves och därefter skyfflar jag över lite på ett sparkonto för framtida behov.

Skolan= inte så lätt! Jag har massor av information, åsikter och ren blaja som jag behöver få ut i tal och skrift men eftersom jag inte kan fokusera mig på hur jag ska genomföra processen så blir det aldrig någon process gjord. Jag har alltså miljontals små molekyler av nyttiga små ord som flyger omkring i mitt huvud utan att fastna på nåt papper. Jag är nära att spricka av all valfrihet inom ämnena, har så överdrivet mycket motivation att varje kollegieblock är märkt och fixad och samtidigt har jag ändå inte fattat vad vi jobbar med i respektive ämne, jag får inte ihop det?

Jag får väl ta mitt välmärkta pick och pack och gå till en utav ämnesverkstäderna så dom kan få bukt med min dampiga hjärna. Det känns ändå på nåt sätt mycket mer tragiskt att misslyckas när man för en gångs skull faktiskt FÖRSTÅR, bara att jag inte kan komprimera ner kunskapen till fackstorlek och ut det på papper.

Jag måste börja nånstans...

Familjen flyter väl på som vanligt. El Pesperino gör dagis som han aldrig gjort nåt annat, dock har han blivit lite av en slagskämpe vilket kanske är en smygprotest i sig. Mumsiga mumsmalin är bara helt underbar hela tiden just nu tycker jag, kanske förstår hon att göra det lite lättare för sin arma moder när lillebror krisar, ängelen! O jobbar, typ. Fiskarna simmar, oftast, och Laser tar sina yttepyttesmå steg ut i den sociala världen genom att bara gömma sig när vi syns och sen prata med fiskarna ( vi har smugit på henne och sett det med egna ögon) emellanåt. DOCK känns det hela ju en aning mer överväldigande när man knappast ens är hemma vardagarna. Jag missar allt gos, bråk och kladd under en hel dag!

Hemmet är på upphällningen! Det kan se ok ut ytligt men jag skulle inte plocka upp nåt från golvet och stoppa i munnen om man säger så, det är på egen risk. Vi har kläder hängandes över halva vardagsrummet eftersom ingen tänker på att tvätta av emellanåt. Sen ligger dom i små högar där man kan plocka vad man vill ha, praktiskt va? Mat innebär oftast en sallad på stan eftersom det är jobbigt med matlådor och barnen äter ju på dagis, kanske att man orkar göra lite pasta på kvällskvisten. Morgongröten har blivit en mugg välling i soffan.

Jag måste bara få insupa allt det här och tänka att det ju är det här som är att vara lycklig,
jag lever i nuet och bara ÄR.

Und alle sind froh

Pli

Står helt oskyldig och belevad och avnjuter en nötkräm inne på damernas toalett på komvux ( ja jag åt på toan, det var det jag hade med mig och ville inte snutta på den på en korridorsbänk). Lägger märke till hur hela drickmuggtjofräsen har dragits ner, muggar ligger överallt och likaså papperhanddukar.

Ni vet dom där störiga, stökiga kidsen från högstadiet som alltid visade sig matcho genom att häftigt nog förstöra allmän egendom och därigenom även för sig själv och alla andra? Dom slutade aldrig sabotera för att tonårsrevolten gick över, nejnej! Dom växte upp, fick ta svansen mellan benen och gå till komvux för att läsa upp dom betyg dom skolkat bort. Och nu fortsätter dom sitt arbete med att rasera allt som går att rasera.
Varifrån kommer det här aggressiva beteendet? För mig är det grundläggande att jag respekterar andras egendom och dom respekterar min (naivt, jag vet!) och försöker väl sprida budskapet vidare genom mina barn antar jag.

Lånar jag ut något så förväntar jag mig att, om det inte har hänt någon totalt oväntad olycka, den känns igen vid igenlämnandet.

Krogtoaletter är sunkiga, men där är ju folk på ungefär samma nivå som en tonåring.

Ungefär detsamma som att OJ så svårt det var att kasta det där skräpet i en papperskorg istället för på marken?

eller, HOPPSAN nu slängde jag visst en sten i det där glasfönstret (vilket gjort mig fly förbannad några gånger när dom så strategiskt placerat den i fönstret hos någon stackars liten företagare, välj något rikt vidrigt bolag i stället som McDonalds eller nåt?).

Att dirigera en ettåring att sortera in leksaker i sina fack så dom inte trampas sönder är varken något jag förväntar mig eller begär. Nä, knappt ens utav min 3-åring även om hon faktiskt får lov att hjälpa till att städa upp lite om det ser ut som ett bombnedslag. Hon har ju hunnit få några spelregler innanför pannbenet och förstår ju när saker slår över från en allmän röra till ett bombnedslag. Att se till att saker håller sig hela genom att inte kasta dom i väggen eller på varandra är däremot något jag kräver av alla. Inte så till den grad att jag flyger överallt om inte 1-åringen fattar men man nöter ju in det direkt.

Gjorde inte föräldrarna det hos dom som blev kroniska sabotörer? Eller löper mina barn lika stor risk att bli det dom med eller blir dom det kanske enkom för att trotsa sin pedanta morsa?

Tiden visar

Dagen D

Dagen D eller "dagisstart" som det även är kallat i folkmun har anlänt och passerat. Själv gick jag med raska steg mot skolan, andades in djuuupt och försökte uthärda all information vi matades med. Passade varken in eller ut. Jag var precis lika olik som alla andra men lite mer. Såna här vuxenspel har jag aldrig varit nåt för, på det sättet är jag kanske fortfarande väldigt ung(?). För exakt HUR länge måste jag ha pratat med någon, eller hur många gånger, för att få föreslå att man lunchar ihop? Kan jag prata med dig nu för du sa något till mig för en stund sen?

Ovanpå allt går jag ju ifrån mina 2 små spädgrisar, den ena spädare än den andra. Kommer dom krisa nu och känna sig övergivna? Kommer minstingen bli otrygg när jag går från heltid till kvällsmys?
O tar dom ju dit och han litar jag i det fullaste på, (förutom när han sover, då är han helskum!).
För honom är det ju inte en lika big deal. Han är van att lämna, hämta, dumpa, fånga upp, heltid, deltid och den tid som ges. Men jag är som en liten skör glasängel, redo att brista. Allt känns väldigt överväldigande. Inte som apokalypsen, mer som en mindre tornado.
Men jag får inte göra som sist, släppa på studier jag behöver för att hämta ungarna tidigt för att jag behöver ha dom hos mig och ha dom nära och inte tänka att dom kommer hänga på grinden gråtandes när jag kommer för att hämta dom kl 17. Fan, jag tycker så synd om er föräldrar som har det så men så är det ju faktiskt! Man jobbar typ mellan 7-16 minst. Det passar ändå rätt bra att plugga medan barnen är små...
Det är inte så extremt tidiga mornar och även om man tar håltimmar för studier så kan jag fortfarande sluta hyfsad tid dom flesta dagarna i veckan. Men ändåå.

Det är liksom meckigare att separera barnet från hjärnan några timmar än att separera dom från kropp eller tutte...

Dagis.
Liten blir stor och stor blir liten.

Höst

Snart kommer mörkret och knackar på dörren... Jag öppnar på glänt, säger - Nej vi vill inget ha! Och slänger igen dörren i dess ansikte.

önskelista

kära kära tomten...

jag önskar mig jättemycket! jag är inte blygsam och jag vill ha det nu stört.
för dom allra flesta eller ja, för alla, önskar jag lite själslig jävla frid...
men det tar lång tid för oss att lära oss leva med oss själva så skänk oss även lite tålamod.

skänk oss njutningen i det vi gör, skänk oss mindre av tillfredsställelsen att skylta med det för andra.
du lärde oss en gång hur trevligt det var att GE, att få var sekundärt,
lär oss det igen för det har vi glömt!

skänk oss att allt kan vänta, att måsten är påhittade.
ge mig en ny hjärna utan känsla för detaljer.
ge mig ett hjärta utan förmåga att brista,

lägg i min strumpa motivation till motivation och energi därpå.
under julgranen tolerans och fortsatt glöd trots motstånd.

och låtom vår julstjärna lysa över oss och vare oss nådig,
amen.

aggro

jag är så jävla arg ibland, och det är ok.
det är inte ok om jag är alldeles för arg på de som inte förtjänar det,
men det är ok att jag blir frustrerad, tålamodslös och ilsken.

lätt upp, lätt ner, lätt för skratt, lätt för tårar.

lätt att bli synad av andra och ack så lätt att klanka ner på sig själv.

bli arg för att m slänger gräs i väskan
men med en ängels tålamod när hon slänger ut mjölk över golvet.
det är inte riktigt så hårt kopplat till dom principer jag antas ha eller faktiskt har,
det är snarare ett resultat av hur jag mår just där just då.

låter jävligt logiskt och nästan korkat att nämna,
men ACK så lätt det är att glömma att man ockå är en människa och dessutom en rätt känsligt
lagd sådan.

jag kan stänga inne, låtsas utåt, släta över, men inte tror jag att barnen mår bättre av att det dom ändå märker av är dolt. jag vill inte att dom ska känna sig hindrade att uttrycka sina känslor, det viktiga för mig är att dom kan hitta orden och rätt ventil så inte allt pyser ut över allt. det är ju det jag försöker få att fungera hos mig själv också. för jag kommer nog alltid vara såhär, mer eller mindre.

jag kan bli arg,
jag kan göra bort mig,
använda fel ord,
bryta ihop,

men jag kan också;

förklara mig,
be om ursäkt,
och rycka upp mig

så river man av kommande ångestar som ett plåster, snabbt och smärtfritt.
slå bort allt onödigt ältande och acceptera det.

nej du är ingen dålig mamma, du är ingen värdelös mamma.
du är en TRÖTT mamma, en LEDSEN mamma, eller en FRUSTRERAD mamma,



det är övergående, det är inte en dålig mamma

opposites attracts

den ljumna väggen slår så hårt när toleransen är liten.

hörde du inte hur jag tänkte för jag tänkte så ofta och när jag gjorde det så lät det så högt att du borde hört vartenda ord genom ledningarna och ut genom ögonen.

tydliga ord blir så tomma men om jag skriker och gråter genom porer och kroppsspråk borde du kunna läsa mig ändå.

tusentals metrar av ändlös kärlek och millimetrar av kyla och frustrerande ilska,
det borde vara en elefant i en glasbutik men är bara en hård och svår pansarvägg.

jag tappade oss för en stund, kanske skrek mitt huvud för högt,
kanske borde ånger rinna ur mig och lägga sig som bomull över det hela.

men det blir istället tyst, så tyst att jag fortfarande hör skriket eka,
och allt det ljuva som nyss rasade från himlen lägger tjocka moln över oss och färgar mig grå

P.E.R.S.P.E.K.T.I.V

bland tvätthögar, diskberg, dammråttor och leksaker är det så lätt att tappa greppet...

men när man förhoppningsvis sitter där och barnen håller ens hand innan man ska ta
det berömda sista andetaget, vad tror ni era sista ord blir? - jag ångrar att jag inte tvättade den där högen med färgtvätt så du kunde ha hello kitty-tröjan på dagis en onsdag? eller; - fan, jag önskar att jag hade dammsugit oftare så vi verkligen kunde njuta av våra skinande golv när vi i princip spenderar natten hemma?

nä, nu måste jag räkna om här... vi måste skaffa ett bättre perpektiv helt enkelt.

jag försöker lätta på ångest och nerver när jag börjar tvätta, men i grunden så är det ju kontrollen,
det är jobbigt när det är stökigt för att?? vad är kärnan? det är jobbigt för att jag inte känner mig som en komplett förälder eller vuxen människa om jag inte hela tiden håller rent och snyggt runt omkring mig?
jag måste lära mig att släppa det ibland.

men såhär då? hur många timmar om dagen lägger vi på att plocka, sopa, borsta, vädra, tvätta, stryka, dammsuga osv osv? hur många timmar lägger man ner på att sätta sig ner på golvet och bygga ett torn av klossar med sin dotter?

PERSPEKTIV är ordet för dagen.

låt hellre mina ord på dödsbädden bli att jag ångrar mina förlorade tvättider
än att jag ångrar den tid jag förlorade med mina barn

amen

le

när allt är svart är det så jävla mörkt så jag uppfattar inte ett spår av ljus,
när det är ljust så kan jag inte förnimma det svarta.

hon som kan fånga spillror, återuppleva ögonblick
och minnas det oväsentliga som blivit till obehag.
hon som har minnen kvar som man själv aldrig minns,
alla avtryck som försvunnit under fötterna,
våra leenden som vi inte själva såg.

en vän är en pratkvarn som är knäpptyst,
den som kan så många ord men inte ett enda att sätta på det hon själv känner.

en vän kan bromsa tiden genom att få den att fly,
det jag jagar kan jag inte fånga.

och så lyfter tunga gråa moln ifrån norrköpings skorstenar,
huden luktar metalliskt och tröjan har gett avtryck på mina solstekta armar.

det ligger en ro att i bländande oskugga låta tankarna vara

nu uppfattar jag ljus och ser inte mörker,
nu hör jag tysta munnar prata om inget alls,

och är lyckligare än på länge

petite moi

jag önskar jag hade en aning om vad jag sysslar med stundtals,
men jag tror jag överlåter åt andras ögon att tro vad som är sant.

situation promenad med vagn;

1. mamma till 2, tantig och tråkig.

2. kör omkring med 2 barn och låtsas men är egentligen
bara en barngalen kompis.

3. mamma till 2? och så ung och fräsch? a breath of fresh air! MILF!!

4. vad är det med henne? har hon inte arbetat bort den där degmagen än? sminka dig ute bland folk snälla!

5. hjälp! hon har kidnappat 2 rara barn, ring polisen!

och så situation uteliv;

1. va? har hon barn? jävla alkoholisthagga! stackars ungar!

2. har hon barn? coolt! och tar sig ändå tid för sig själv och vännerna,
hoppas jag blir likadan!

3. vad är det där för härlig sockertopp med en röst som sammet?

4. vem sa du?

5. är inte du lite för gammal för det här stället?

lägg era röstsedlar i små kuvert och skicka dom till någon som orkar bry sig!
(vore ibland intressant att höra era åsikter men jag överlever nog utan).

Kamrater

Godmorgon godmiddag godkväll

Min inre almanacka är inte riktigt i ordning,
men jag vet att mycket står skrivet så bli inte alltför arga om jag glömmer bort er emellanåt.

I fru Saarnaks regelbok står barnen först (såklart) och mannen därnäst (ju) och sen så måste man ha pengar (helst) och då måste man planera (väl?) så det är det jag försöker göra.

Där längst ner på listan så ser jag er,
fullt överlevande och levande ändå.
Jag är inte oumbärlig men jag är ändå en vän!

Hej alla mjuka glada livsnjutare,
jag saknar era prat om problem och totala oproblem.

Ni är som närmast när ni är allra längst bort

Får jag höra om den där killen som ville ha den där tjejen men som inte ville
vara kille för killar är idioter, får jag höra om det?

Berätta era sagor om utgång som slutat med nedgång,
ledstång och hemgång.

Idag har jag borstat tänderna,
tvättat kläder,
förundrats över barnens utveckling,
älskat (ja känslan alltså)
och gjort soppa i vattenpölar.

Soppan hällde vi ner i gatubrunnar som leder till dom fattiga katamaranerna (enligt pippi),
det är härligt att få var med när barnen drömmer sig bort

Men nu vill jag helst höra era drömmar

En sen för Lisa

ge dig nu

ge upp
ge hän
se dig nu

se för att leda
sök stöket i redan
ge dig själv allt som du har just nu

ta varje andetag allt längre ner
ta varje chans att blunda så att du ser

ge dig nu
le just nu
ge lite mer än du kan just nu

ta varje dag med ett tag av lust
ta varje dag

ge dig nu

ge dig hän
lossa
blossa
ge ingenting mer än du kan just du
ta allt som du får och förtjänar nu

krillolja och ungefär 1000 tankar

nu är det dags!

jag har så mycket att göra att jag tappat hälften,
sorgen att tappa de små viktiga tingen,
olusten i att inte ha något tålamod och bredsynthet just nu.

jag siktar mot änden av tunneln och skriver,
antecknar, fyller rummen av min hjärna med information som
direkt är utbytbar mot annan information.

hittar inte lugnet förrän jag landat i allt
och kan inte njuta förrän jag gjort det jag ska

hur ska jag göra för att inte sörja det jag missat
hur ska jag göra för att inte sörja det jag missar när jag sörjer?

ibland är man en obotbar infektion,
så lyckligt lottad över att ändå vara älskad

var så nära att jag känner lukten av eran hud
älska mig mest när jag förtjänar det minst

jag tror att en ängel nått er för ni var aldrig nåt oskrivet blad

just nu når jag inte ens fram för att se era klara gluggar

M som i Malin

Rubriken är påhittad av Malin, hon vill samtidigt passa på att uttrycka sig genom ordet bajs.
Så, bajs!

Fortsättningsvis vill hon säga en häst och en elefant.
Gris och tiger.
En barracuda och fruity.

Eftersom vi kan se att det här inte leder nån vart så lägger jag istället in en bild som hon själv tagit med vår medeltida digitalkamera ( som enbart går att använda med macro och blixt).

Mycket nöje från familjen Saarnak!

4:30

4:30 M sätter sig hastigt upp och slänger sig över min mage, är lillebror där?
4:31 J sätter sig upp och undrar vad sjutton som är i görningen,
börjar direkt kravla sig över pottskåpet mot fönstret.
4:35 Desperat mamma försöker vagga den yngsta till sömns medan hon förklarar för den äldsta att det är faktiskt är NATT och att vi inte under några omständigheter kliver upp nu.
5:00 Yngst vill fortfarande inte sova, han gör starkt motstånd och försöker starta en koversation om lampor osv. medan vargsången blir allt högra och lite argare.
5:30 Mobilen ringer i bilen hos nattjobbande pappa på väg hem. - Hemma snart?
5:35 Jag ger upp och försöker övertyga mig själv om att det här är en planerad morgon... gör i ordning välling till kidsen och placerar mig framför burken. Jaha! smågrisarna har repat sönder Alice i underlandet, det fick bli Lotta-potta istället! Men alldeles för tidigt uppstigna barn är sura och bråkar om leksakerna istället.
5:45 Alldeles för tidigt uppstigen öm moder får tuppjuck och bestämmer att alla saker är allas och bara alla är lugna och fina så löser det sig.
6:00 Sliten pappa dyker upp, glatt överraskad av sällskapet efter 2 nätter på bortaplan.
En liten mindre glad mamma skickar pappan i säng, mer än gärna att han tar med en unge och får den att somna.
6:10 Yngst slocknar på mammas arm men vaknar vid minsta ryck.
6:15 Mor bryter ihop i sängen och försöker på ett väldigt pedagogiskt sätt förklara för son att han är jobbig och gott kan sova nu!
6:20 Alla utom mamma sover...
6:21 Mamma ger upp och kliver upp, nu får hon i alla fall lite lugn.
7:05 yngst vaknar igen och är superpigg.
7: 35 M tassar in till soffan och kryper ner och myser.

GOD MORGON!

livlösa ting och vi levande

ibland växer jag fast i stolen,
varje tanke gör mig matt...

men när jag rör mig så löser jag allt,
mina drömmar om perfektion blir så levande,
jag kan sluta att ställa frågor,
jag jobbar till händerna släpper från armarna.

min vardag blir lika lätt topp som dal.
förr har jag letat ett slut på den resan,
idag låter jag mig svepas med.

jag är allt det och mer, och mindre.
jag är så jävla svår och lätt!

förberedda papper, måttstockars namn
jag parkerar på vägkanten

pasta penne 1,5 pers.

pasta penne 1,5 pers.

1 näve pasta penne
ca 10 frysta köttbullar som luktar fis
1 morot
1 liten skål frysta ärtor
riven ost
ketchup

koka upp vatten och tina köttbullarna i micron medan du går igenom något ointressant forum på datorn och retar dig på samtliga deltagare. släng i pasta penne i kokande vatten och lägg de upptinade köttbullarna i lite för mycket olja i en stekpanna och brassa på... glöm tiden medan du funderar på hurfan du ska lägga upp ditt livsschema, bränn en sida av köttbullarna och kolla till den gott vyssjande bebisen.
låt ditt samvete slita dig in i köket igen och skala en morotsjävel och ta fram lite frysta ärtor, för småbarn måste ha grönsaker också! släng ner det gröna i en kastrull med vatten lite finhackat och tänk MOS.
gotta dig åt tanken av att ostdränka alltihopa och låta sonen stå för nyttigätandet.

serveras med alldeles för mycket ketchup och en morgonseg kvinna, voila!

(inte för att den tandande ungen kommer äta nåt i alla fall, men du har i alla fall mättat ditt samvete!)

egoklåda

mamma mamma, mamma?
ja
mamma?
ja?
mamma mamma?
jaa, vad är det M?
MAMMA!

i ungefär 1000 km/h så glömdes mamma bort..

för det är ju den man är nu, mamman.
den som folk utan barn har svårt att förhålla sig till.
den som folk med barn pratar barn med.
den mamma som inte vet vad är en mamma är, mer än att man är det.

gör nåt då! släpp allt! gå iväg nu! lev livet! alla möjligheter står öppna!
huvudvärk, dåligt samvete, gnagande dåligt samvete, dåligt tålamod,
trött trött TRÖTT... men rusa ut och andas frihet!

efterlängtade, kärlekfulla, underbara bojor
inte ett ånger från förr, kväljs av tanken på att slippa

bryter tystnaden en stund och ger det en chans
orkar mer än vad stunden orkar och sträcker mig inte efter mjuka händer

mina händer är av STÅL
gå en mil i skorna och se
jag har ångest att bjuda på men idag är jag stark.

mamma?
ja?
mamma MAMMA!
ja?
mamma!
ja M, vad vill du? gör inte så! ha inte sönder den! slå inte! sitt still nu! jag vill inte att du gör så!
mamma?
JA!
mamma, jag älskar dig!


jag stannar hemma ikväll

release me

jag var ihopklistrad på bästa sätt
min fasad var slipad och mina ord var rätt

när omgivningen blir dov och brusig
era ord är så långt borta
allt ni säger är onåbart

inom fyra väggar har jag fastnat i tapeten
era sanningar är borta i evigheten

repen lossnar
limmet släpper

håll i mig hårt när vinden tar tag
man sveps så lätt bort när roten är svag

jag sväljer dom orden som jag vill spotta ut
i väntan på världen slås hjärtat i knut
och mina tankar får segel

ode till peking

norrköping norrköping,
vatten som venedig,
över ytan redig,
vad är väl nu som då?

norrköping norrköping,
långa svåra år,
djupa mörka sår,
vad håller vi så hårt i?

norrköping peking,
somrarna blev korta,
charmen är som borta,
vad gjorde du med mig?

vad gjorde jag med dig?
vad gjorde vi med varandra?

peking, norrpan, lilla stad,
allting vi haft var blott fasad
generationer bytes av,
tack för allting som du gav,
nu står framtiden på rad.
(och du får stanna hemma)

återhämtning

kom ikapp mig!

sömnbrist, tandning, dödsångest

lek, kärlek, sjukhus

magsår, icke magsår, lugn

lugn, lugn, vardag

jag tror aldrig jag var så sjuk som min kropp trodde,
men jag tror jag fick veta vilken väg jag skulle ta om jag inte lär mig SLAPPNA AV.

så jag slappnar av, och jag mår bättre nu...

jag kan njuta av mina barn på riktigt,
jag kan se allt det som jag i ilska stirrat mig blind på.
måsten är kansken och nu kan bli sen.

mina väggmöten lär mig hur jag måste och vill vara,

den som inte har väggmöten kanske inte har ångest men lär dom sig någonsin se?

personlig lågkonjunktur

hej!

jag erbjuder härmed mina tjänster, läs vilka tjänster som helst (förutom de sexuella).
ligger ungefär på ett ut som vanligt men framåt ser det ut att bli minus,
jag som så förtvivlat skulle behöva stå på plus.

har sökt jobb nu och inom katergorin undersköterska borde jag kunna slå mig fram(?)
har lång erfarenhet och är utbildad samt en förhållandevis socialt kapabel person, nära till omtanke och skratt och lite för nära till känslorna för att kunna stänga av jobbet till jobbet.

kanske var jag inte alltid personalens favorit... jag står inte tyst när jag ser människor bli illa behandlade och är inte duktig på att gå i gamla fotspår om jag kan se nyare effektivare lösningar. men vårdtagarna tyckte om mig, jag har varma händer och prioriterar viktigare saker än damm på hyllan (antagligen där som en del personal ogillade en också). omvårdnad börjar med människan och slutar med dammvippa på stege.

det går sällan hand i hand, den goda hemmavaron och den goda ekonomin.
har inte mycket att klaga över nu. ungarna är sjuka och jag har inte sovit på flera nätter men tycker ändå att allt är bra, jag har valt att tycka så och då hänger den positiva vinklingen med. för såna är vi nu, den positiva familjen saarnak... tjafs och smågnabb går att skakas bort, vända ryggen till, skämtas om hakuna matata

vi borde omprioritera pengar, men vårat svängrum är lite trångt.
storhandlat skapar svettfläckar i armhålorna även om vi tjänar tusenlappar på det per månad,
hundralappar känns så svåra att lämna bort just nu.

sen så köpte jag en dinosaurie... ? en dinosaurie! den kostade 50 spänn men vadfan. jaja, det är ju barnbidraget och nu har hon fått sitt bidrag lillan, en tyrannosaurus rex. hoppas vi har råd med blöjorna sen annars blir det tindningsuppslag på lakanen.

tänker konstant på att spara, att pensionsspara, att ha en buffert, att ha ett spar för barnen. men var börjar vi? kanske skulle jag lagt undan dinosaurien på ett sparkonto?

nu ska jag betala av varenda krona på räkningar samtidigt som jag väntar på min feta inkomstkälla från försäkringskassan, dvs lägstanivå föräldrapenning eftersom jag tvingades använda en utav den som gravid.

jag har en idé försäkringskassan! kan ni inte smälla ut samma summa varje månad under ett års tid och skita i vilken förälder som är hemma?

2011, blir det året då jag börjar ha en normal inkomst eller året då jag måste flytta ut till en koja i skogen och leva på kottar? den som lever får se...

dagens ljumma vind: marken är bar, jippie! och vi är rätt glada, jippie! jag är fattig som en kyrkråtta, jippie!

( kommer vara med i ett reportage i vi föräldrar snartens, så håll ögonen öppna).

m som i alice

min dotter har skapat en oerhörd fascination för alice i underlandet...
läskig tim burton-version för en 2,5-åring men en god förebild, en sällsynt förebild för alla småtjejer.
pippi ligger nog långt fram på mångas tungor men hon är lite svår att ha i möblerade rum, dock frigörande och stark!

nä, alice har en sk "myckenhet", hon växer sig allt modigare allt eftersom. lewis carrol skrev sagan 1865 men lite avdammat kan den kännas minst lika spännande och relevant idag som då. speciellt i den här filmversionen, den handlar om svåra beslut och att finnas till för andra eller för sig själv. avslöjar inte slutet men ni förstår säkert att alice klarar av att välja rätt väg.

samtidigt som m nu är alice och använder lillebror som jättehunden bayard ( malin bayard alltså) kan hon avsluta kvällen i en djup diskussion kring hur hon hellre vill vara en pojke. pojkar kan inte bara stå och kissa, alla tuffa leksaker och lekar tillhör pojkarna (enligt hennes jämnåriga pojkkompisar alltså).  att en mamma då direkt hävdar att hon kan göra precis vad hon vill och att det inte krävs en snopp för att bygga en schysst tågbana vet jag inte egentligen om det gör skillnad, man kan bara hoppas. sanningen är ju att de jämnåriga vännernas åsikter betyder väldigt mycket för barn och det är faktiskt fortfarande rätt sällsynt med föräldrar i ett dyft av genustänk.

mitt tänk är väl av typen att jag försöker hålla samma linje för bägge barnen och främst se till att dom aldrig känner sig begränsade av sitt kön. varken åt det ena eller åt det andra hållet. med det menar jag att m får vara så traditionellt "flickig" som hon vill, bara hon inte känner sig så bunden till det att hon inte vågar prova mer taditionellt pojkiga saker. rosa är en färg, hello kitty är en katt, en bil är ett fordon etc etc. inget utav dessa har att göra med snopp eller snippa.

alice har spetsklänning och långa lockar, hon är vänlig och mild, men hon är också tuff och modig. envis och vågar ta för sig.

m är för tillfället fäst vid lila, hello kitty och en hel del dockor. men hon är också rätt bra på att hålla tempot i vildare lekar, dinosaurier och drakar, tuff i nya situationer och väldigt social.

jag har aldrig varit mycket för klänning och rosa. praktiskt har gått före snyggt. har varit sportig på olika sätt, social och framåt. däremot är jag rätt blyg i nya situationer... känner mig rätt ofta osäker på min förmåga även om jag vet att jag har goda förutsättningar för mycket. jag är vacker ena dan, inte fullt lika vacker den andra. tålmodig emellanåt och en hormonkossa däremellan.

jag känner mig osäker på om jag kan ge m all det självförtroende som jag själv saknat men jag hoppas på att åtminstonde ge henne lite. jag vill inte att hon liksom jag kan ha sina drömmar på andra sidan dörren men inte våga gå ut. trygghet och självförtroende är min högsta önskan för mina barn men jag är fullständigt förvirrad emellanåt och verkligen inte enkelriktad. behöver scheman i min världsbild för att inte yra omkring.

men så lägger jag ändå en förhoppning till kärleken och självkritiken som hos mig ligger naturligt; jag kommer aldrig se mig som fullärd och därför kanske även jag som alice kan utveckla min myckenhet med tiden.
jag är ju så otroligt mycket starkare nu än igår, och kanske knappast ens lik den jag var för 10 år sen.

som Lewis Carrol sa "Om du inte vet vart du är på väg kommer du att hamna någon annanstans!"

så fångas även jag i mina farhågor upp av ett trygghetsnät, det är bara att köra så länge man kör.
allt är inte upp till mig ändå... (låter smått religiöst men vi är ju fler än EN eller TVÅ runt ett barn).

dagens dubbel: jag vann högsta vinsten när jag fick olle på kroken, absolut högsta.