Omval

Tradition säger ni. Kultur säger ni. Svenskt säger ni.

Tradition som är föränderlig. Som i alla tider förändrats. När våra föräldrar var små sa deras föräldrar kanske så. Behålla traditionerna. För 100 år sedan kom det också nya traditioner. Ungdomen slogs för nya tankesätt. Hela tiden har traditioner förändrats. Nya normer föder idéer.  Idéerna blir traditioner.

Kultur som är föränderlig. Som följer samhällets svängningar. Som berättar var vi är och var vi varit. Som både släpar med historia och ser var vi är idag. Vi är kulturen.

Sverige. Som har som tradition att vara i ständig förändring. Som vill göra rätt för sig och lära sig av sina misstag. Vår kultur är vårt rörliga samhälle, gammalt och nytt, låta alla ta del. Se den lilla och våga konkurrera med den stora.

Stolthet säger ni. Men ni hugger er i foten. Det finns ingen stolthet i att stänga ute. Inget svenskt i att bromsa samhällets utveckling. Inga framtidsutsikter i att stå stilla.

Mod säger ni. Men var är modet nu? Att damma av en gammal tavla. Låta rädslan styra.

Jag längtar efter optimismen. Efter hoppet. Att tillsammans våga leta efter nya vägar. Göra Sverige till ledande igen.

Ni längtar efter makt och hungrar efter skuld. Ni väljer den enkla vägen. Den beprövade men ack så misslyckande vägen.

När vann hat över kärlek?

Dag 5

Damm suger.

Dammsuger ångest.

Vad vi inte ser finns inte och det vi ser är inte alltid vad vi tror.

Lömska ludd, taskiga tussar.

Fånga dagen, fånga natten, fånga sömnen om du kan!

Kalender, datum, infinn dig, finn dig själv!

Planera maten, diska faten, le vid möten.

Håll i kvasten, kirra biffen, ge på nöten!

Vi landar utan hjul och slänger ut en kudde. Så sträv är strävan men målet alltid där för lycka.

Hela havet stormar

Sedan Malin föddes för 6 år sen har jag inte sovit en hel natt, typ...

Oftast funkar det men just nu är det mellan som bestämmer våra sovtider och jag är frustrerad och arg. Precis som om han kunde påverka det själv.
Men är det till att släcka lampan och säga - Nuere natt! ? Han är inte dum liksom. Det är skitenkelt! Bara att kliva upp på natten och sen tidigt som fan och föra oväsen. Vaknar vi inte så vaknar Björn och DÅ vaknar vi!

Men jag vaknar... jämt. Flugor. Kvalster. Vattenrör.

Håller honom uppe sent. Men han vaknar lika tidigt. Och är sen kinkig på dan.

Finns heller inget morgonläge utan växeln är från 0-100 direkt. Som på en 1-åring. Höljutt skuttande intensivt. Vadfaan!

Jag önskar det fanns ett mysläge men det kallas feber och det är knappast önskvärt.

Det här är bara en av flertalet situationer då vi har "elefanten i rummet". Att inte problematisera och samtidigt lösa problem börjar bli ohållbart!

Tillägg: Frågade jeppe igen vad som gör att han inte kan sova på morgonen.
- Jag sprudlar av glädje och vill leka då! Jeppe mamma 1-0.

Men du

Ändra sig, lägga om och göra rätt. Små ord som är märkligt stora. Jag har lärt mig att sånt just stannar där, som ord. För att saker ska förändras krävs det frön som man implementerar i vardagen, i de mest självklara situationerna. Överdrifter åt en riktning för att nå kanske 1/10 av det man önskar... och då tvingas man vara någon annan än sig själv ett tag, för det är svårt att vara sig själv och samtidigt ändras.

En stor del av mig har ändrats. För jag tittar tillbaka och skäms, får dåligt samvete. För hur jag bemött min man och mina barn ibland. För att förlåta mig själv så visste jag ju inte bättre. Man kan inte vara så erfaren genom något man ännu inte erfarit. Och livet går ju vidare ändå.

Men imorgon kan jag förstå. Imorgon kan jag veta bättre. Och om jag sköter min del av avtalet så kan allas pusselbitar landa närmre varandra för att slutligen passa ihop någorlunda.  Ett okomplett pussel, ett pussel under konstant förändring. Precis som vi.

Slukhål

Dränerande utsugande

Lite till
Lite mer

Bygg ihop
Håll ihop

Stretcha huden till ett tält så allting stannar kvar därinne

Litet läckage
Stor undergång

Visaren vandrar
Eller står den stilla?

Visa mig vila
Stå vid min sida

Ge inte storm på min storm
Kväv inte orden med kväve

Fånga upp mig, se mig
Och bädda ner mig

Väck mig med kaffe och förståelse

Feminism

Laddat ord. Sitter och tittar på Malous intervju med Orup... de pratar om hur komplicerat det är när det kommer till familjenivå. Att det är personligt och inte ska styras uppifrån. Ja det man mest tagit upp är ju föräldraförsäkringen.

Samtidigt tänker jag, även om jag håller med om detta, att det är just därför det är så viktigt att vi är med och reglerar genom att styra lite. Ojämställda strukturer är så oerhört svåra att nå högt upp eftersom det genomsyrar oss dagligen och i det allra privataste. Därifrån tar vi med oss strukturerna ut i skola, jobb osv. För att en förändring ska ske måste vi alltså gå med på att pressas lite i en riktning.

Som Gudrun sa i sitt tal så sker ju detta i de flesta områden i politkken, det är bara att ingen våga peta i familjetraditionen. Av rädsla att förlora väljare? Eller för att vi är så präglade att vi har svårt att se resultatet framför oss? Många gråa gubbar och traditionsbundna inom politiken?

Jag tillhör ju själv en familj som skulle FÖRLORA på fördelning av föräldradagar, ekonomiskt och kortsiktigt. En rätt fattig familj med bara en inkomst. Men jag har ändå förhoppningen att vi med en förändrad attityd kring detta kan ge mannen större plats i hemmet och kvinnan på arbetsmarknaden. Att det kan jämna ut löneskillnader och pensioner. Att det alltså ska ge lönsamhet för alla och även för barnen.

Idag är jag föräldraledig för tredje gången. Min man tar ut ett par dagar i veckan och kommer ta 2 månader i slutet då jag pluggar. Vi har dock haft min man hemma en del då han kan styra arbetstiderna okej.

Hade han "tvingats" dela med mig hade vi levt lite fattigare ekonomiskt men kanske rikare på flera andra sätt. Relationer där båda föräldrarna varit hemma mår enligt statistik bättre. Förståelsen ökar, risken för separation i småbarnsåren minskar och ekonomin blir jämnare fördelad på längre sikt.

Dessutom får barn och pappa större chans att knyta egna band på egna villkor. Kvinnan kommer snabbare tillbaka till studier/jobb och kan behålla karriär samt pension. Barnen får en ny bredd i att se att både mamma och pappa kan hantera bägge platser lika bra.

Ja jag är nog även för viss kvotering. Vi måste liksom börja nånstans och för ett bredare medmänskligare tänk kanske vi får trampa på några tår. Kön etnisk bakgrund handikapp eller sexuell läggning. Det får liksom inte fortsätta vara bara män i medelåldern från en finare bakgrund som ska tala för alla.

Yta

När jag kämpar framåt och siktar mot något, ett obefintligt mål som känns viktigast i världen, minns jag en tavla från längesen.

"Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet..."

Det hjälper mig lite, att leva i nuet. Och att fråga mig varför det jag precis lägger massa energi på är så viktigt. Som sysslor som stjäl tid och ork med barnen. Eller dispyter där man vill få rätt och lära ut något, men kanske egentligen bara orsakar dålig stämning och tröttar ut sig i onödan.

Hur fina skåpen var, hur rena golven var, hur snygg och prydlig jag såg ut och att fåtöljerna var i vinkel med mattan. Det kommer jag inte minnas, kommer inte brännas fast i min hjärna som något viktigt.

Men jag är och förblir en kreativ person. Min lycka kommer inte genom perfektion men skönhet kommer alltid ge mig energi. Måste få uttrycka mig och skapa.

Så mitt i kaoset där rutinerna känns orimliga och lugnet i själen så ofattbart långt borta går det ändå att känna sig så oerhört tacksam och lycklig för att dagarna rullar på. Ingen oro när man är tillsammans. För vi är en enhet som är lika dysfunktionell som funktionell. Och det är en bra sak.

Gör det.

Fly. Spring. Åk. I din skrotbil på grusiga vägar.

Du är bra och nu måste du dra.

Jag vill inte se dig mer. Av omtanke vill jag aldrig mer se dig.

För ditt liv är därute nånstans. Det liv som du inte trott fanns.

Jag hoppas att du lämnat allt viktigt, för det som istället är riktigt.

Släpp allt. Lasta av. Se framåt.

Göm dig inte bland gråsprängda lockar. Sträck ut din ansträngda rygg. Släpp ner dina åtdragna axlar.

Jag vill inte längre se dig osedd. Jag vill bli ignorerad i suddig lycka på stan nån gång.

Som att jag inte fanns, och du är nån annanstans. Där du kan glömma vad som en gång har varit.

10 år

Märkligt kanske, att stormen ännu slår och du ligger som grenar kring min kantstötta kropp.

Har förstått att det är sällsynt så jag värker varje andetag i ditt. Faktiskt, så skulle jag göra det ändå. Det finns inget som blir svagare, vi står högre än alltid och jagar mot stjärnorna när vi väl delar rum.

Inget kan slå sönder vår mur av stolthet. Vi ♥

Till

Säg det med ord och låt tonerna vila...

Det är inget som ändrats mer än styrkan att vara svag. Allt är precis som vanligt trots att jag blir mera jag. Jag snörper åt runt det som kräver och väjer mig för varje slag. Jag behöver att få vara och bli styrkt med varje dag.

Så lyssnar jag inåt och jag följer varje nyck. Oförstående för andra men för själens eget tyck. Det är hårt jobb att kriga med bilden som man har, men det är nödvändigt att stiga och att hålla lågan kvar.

Det är inte det att hjärtat är tomt, det är ryggsäcken som är full.

Well

Hej hello. Har liksom börjat prata med mig själv lite... Sedan 2 dagar utslagen med feber men nu bättre med lite flåsande täppta bihålor.

Fasiken så skört det är! Kattunge som dimper i tunnan och klöser efter kanter så är det. Allt står upp över knoppen men jag vetefan om jag orkar gå in i "roll" igen än. Jag avvaktar. Och ingen undrar för jag är ensam. Ptjaa så ensam man kan bli med tre dun 2 kattor och några alteregon.

Satt precis och undrade om fler har skivor i hatten, som jag? Gamla vinylskivor med ett djupt hack som gör att samma bit av vers och refräng spelas på repeat? Oftast följer för mig dessa låtar natten och bakgrundsmusiken till den film som spelats för drömmen... klagosångerna gnider mina leder till dystra påminnelser och glada bitar får mig att kasta alla fängsel! Nåja, det verkar bli lite lättare/ svårare pga sången.

*paus*

(Min junkeekatt slickade som besatt på en plastpåse, hon gör alltid det, vart hittar hon dom?)

Var var jag? Jo skitsamma det var allt om themesongsen a la McBeal.

Jag pratar med mig/dig/dem pga att trycket ökar inombords av att vara hemma mycket och ventilen behöver pysa.

Nu är det natt.

Fan

Tröttsamt trött. Ledsamt less. Stressad. Utmattad. Glad. Ångestlig obotlig inplastad glas. Urlycklig älskelig irriterad,  avvaktande uppsägande levande död. Trevande sävlig, surskrev, jävlig. Jag.

JAG är ovanligt irriterad idag.

Irriterad på att allt måste mätas i pengar.

Ordet "gynnsam" smutsar ner. Jämställdheten måste beskrivas i gynnsamma termer för att locka män. De ska mutas med godis, som barn. Tassa på tå och dela ut priser när de är duktiga. För så duktiga är de, när de ser kvinnor som jämlikar.

"Gynnsam" som i gynnsamma invandrare. Som har människovärde först när de bidrar. De som gynnar vår kassa. De som flyr från storm och möter storm. 

Hatet. Kvinnan på delfinariet. - Fattar dom ingenting? Jävla idioter!! Dom sitter i trappen. Det är trångt. - Är ni dumma i huvudet??!! Man får inte sitta där! Jävla idioter. Så är dom. Sonen i knäet, full av förväntan. Mannen bredvid med kameran redo. Men hon vill hata. Personalen förklarar. Alla är glada. Alla förstår. Men hon vill hata. I örat på pojken. - Jag vill inte brinna inne pga er! Dom ställer sig upp. Dom står och vill titta. Men hon vill hata. För hon vill inte brinna. Vid en pool i delfinariet. Där människor är glada. Och personalen gör sitt jobb. Hon lär pojken att hata, där han skulle få skratta. Bland människor och förväntan. I ett delfinarium på zoo. 

Linje

Det har slagit mig att det sannerligen bor en räddhare till 50talshusfru i mig. För samtidigt som alla duster i jämställdhetens tecken sker därute och jag klappar min egen axel och mannens röv i tron om att vi lever hyfsat jämt ställda så tassar jag ju fortfarande på i glasskärvor för att inte störa husfriden med nya ideer om feminism.

Magkänslan säger åt en väga in tillfället att blotta sina åsikter. Det är visserligen sunt att alltid tänka innan man talar men nånstans har jag ändå fått uppfattningen att mannen aldrig reflekterar så. Det förstärker min misstanke om att vi inte lever så jämställt som man kanske skulle önska.

Ändå ekar ropen inom mig: Var tacksam! För du har en man som äga många jämställda sidor som kvinnor därute bara kan drömma om. Fått höra det massor av gånger, samtidigt som jag får höra bakvägen vilken krävande häxa jag är (typ). Sån är i vart fall min  uppfattning. Min man har inte haft något problem med att dela vardagen på ett vågigt mitten, men..

Tiderna ändras och samtidigt bubblar saker upp till ytan... Man får upp fler snedvridna saker i ljuset, både i samhälle och relation. Förväntningar på mig själv, av dom, från mig, för dom. Avskärmningen ute på lanne just wont do it!

Och jag är ingen svår häxa med idéer, jag är oftast en lättsam och rar häxa med massor av käcka inlägg!  Och ibland är jag en jobbig en med men det är min förbannade rätt.

Så var inte rädda för att vara lite bittra och arga emellanåt, det håller lågan vid liv! I ♥ bitterfittor

Svarta moln

Att de flesta bär på en sorg eller två är ju vida känt... då menar jag inte att man önskade att man burit en annan klänning på examensbilden i femman! Nä jag menar de "riktiga" sorgerna. De som förföljer en och som man borde lösa ellet bearbeta. En del saker går inte heller att lösa, kanske inte idag, kanske aldrig.

Jag funderar på att lösgöra mina sorger här och nu och hoppas att världen tar emot dem med fördomsfria ögon. Here we go...

Sorg 1. Min ständigt aktuella sorg är att min man har arbetstider och lokalisationer som gör att jag, trots ett vid närvaro rätt jämställt förhållande, känner mig rätt ensam och övergiven stor del av tiden. Och tiden tillsammans känns som en väntan på att bli ensam igen, istället för tvärtom! Kämpiga dagar med utvecklande barn, trots, skrik och sömnbrist. Bokade tider, lösningar, kalendern, födelsedagar, väx i väx upp väx ur. Allt sånt faller naturligen på mig. Och jag har mild damp. För mig är klockan tider datum namn planering osv en flytande massa av måsten som ska sorteras in i fack av viktigt/mindre viktigt. Sluar inte sällan i ett sammanbrott ca 1 gång/månad. Och det ändras inte riktigt än. För Olle älskar sitt jobb och jag älskar Olle. Och hans inkomst håller oss vid ytan tills jag har jobb.

Sorg 2. I samband med att jag fick mitt andra barn var jag ordentligt sänkt. Och jag var ju ensam en del i vanlig ordning. Jag kan inte riktigt minnas den här tiden mer än som ett moln av ilska sorg och uppgivenhet. Skammen i att inte vara strålande lycklig,  samvetet att inte orka vara riktigt närvarande och glad med stortjejen som då var 2. Tålamodet på semester, fly hemmet själv när mannen äntligen var hemma. Inneboende ilskan mot mannen för att det var "hans fel", han som var borta, han som lämnade mig med barnen när jag inte orkade, han som sådde mitt dåliga samvete och vattnade med ångest. En cirkel av sorg.

Alltså kan man säga att mycket jobbigt är kopplat till mannens arbetssituation. Men idag kan jag hantera allt bättre och jag har lättare att njuta där jag är och släppa på fixa idéer och dammråttor.

In fact; Nu blir det lite skrot-nisse med de äldsta medan den yngre vilar :-)

2 stenar härmed fällda...

Idag

Dagen efter kvällen ute.
Kvällen inne efter utekväll.
Utedag efter innekväll.

Dagen efter tupering.
Dagen efter kedjerökning.
Dagen efter dricka lagom.
Dagen efter äta fel.

Kvällen efter kvällen utan dig.
Kvällen utan dig före kvällen utan dig.

Kvällen före dagen före dagarna med dig. Tillsammans.

Hälsan

Känner mig mucho nöjd över mig själv som lyckas förnytterliga (inom t-rextår) mig själv och familjen genom att ersätta mindre nyttigt i matlagning.

t ex så görs våra pannkakor (hittills, strävar alltid mot bättre) såhär;

8 dl mjölk, vatten, havremjölk, vilken som!
4 ägg
2 dl havregryn (idag fiberrika)
2 dl mjöl
ett par matskedar vetekli
2 finrivna morötter

steker i några droppar olja varje pannkaka,
idag serverade jag med lättsockrade hemmagjorda hallon och grädde.

Ibland blandar jag ned rivna äpplen och kanel, det älskar kidsen! :-)

jag grundade med en halv avocado för att inte svulla pannkakor dessutom *2 poäng i himlen*

hoppade även över pastan till lunch! :-O det händer typ aldrig, även om jag skurit ned.
har även ersatt denne med bulgur i flertalet rätter.

Har tvingats tona ner träningen pga Olles jobb på bortaplan och kroppens skick... har blivit påverkad av pollen och stressen har gett mig afte (svåra munblåsor) så försöker att inte stressa upp mig över detta. Imorgon ska jag försöka träna lite... har tidigare tränat upp till varje dag och det är kanske lite mycket ändå :-/

Yogar lite när jag känner för det, det känns bra att fokusera lite mer inåt just nu.

En allmän rening av kroppen och lite lugn är nog vad som behövs.

Over and out.

TV

Apropå hög intensitet,  aggression/frustration (se förra inlägget)...

Fastnar inte sällan i zappningarna vid något trimselitramsigt typ husfruar/teen mom etc. Dvs program som tjänar på mycket drama. Man fastnar förmodligen från första början pga högljudda samtal och bristande relationer. Välbehag över andras misslyckande,  förhöjning av ens eget välfungerande liv, vi/dom blaha blaha. Ja det skiljer sig säkert inte mycket från övriga dispyter i samhället nämnvärt. Frågorna är stora eller små bara, men frustrationen lika illa!

Husfruarna försöker förstå varandra i sämsta sändningstid. Jag känner klumpen i maggropen för relationsgräl är rätt lika trots allt. Tv skapar en del ångest. Kommit på mig själv med en kamp mot dramat. Det blir ibland mycket, som om världen ramlar i  genom taket. Då blir det "Big bang theory" igen så hjärtat slår lagom snabbt.

Tidigare har man dragit viktiga vetenskapliga paralleller mellan våldsamma filmer och barns sociala beteende. Hur står det egentligen till med smutsiga draman och vuxnas beteende? Det skulle jag vilja veta. Jag hävdar att folk driver med programmen de själva blir påverkade av. Bråken påminner en om något, det kan riva i sår och röra i känslogrytan.

Dagens JA: 3 gigantiska tekoppar med kaffe och ipren vände denna tröööötta dag!

Dagens kräk i vällingen: Katter vs nya fåtöljer, 2-0

Högtryck

Trycket är här igen. Kanske inbillning men är det inte så att världen emellanåt hamnar i sådant hat och frustration att ventiler måste pysa, hatet rinna över och syndabockar tas?

Det här är inget försvarstal men jag undrar om dessa människor låter instinkter styra? De grabbar tag i sina närmsta och vill låsa in sig i en bunker. Där kan de finna skydd mot ondska i alla dess inbillade skepnader. Allt främmande, skrämmande därute. Hatet är en rädsla och rädslan ett barn som längtar efter trygghet.

Om de hade tagit sig tid att ta främlingen i hand och försöka förstå. Dom jagade inte för att förgöra, dom sprang i panik, dom följde våra steg i längtan efter fred.

Det är så många små bitar av världen att limma och så svårt att hindra havet från storm. Men tänk om vi kunde slopa kriget denna gång och gå direkt till förståelse förlåtelse och rannsakan.

Jag kan krama den rädde om han kramar nästa.

Rut hurtig

Viktnedgång NÖLL diet NÖLL

Självbehärskning =0.
MAAAAAT!!

Om ni i sommar undrar vem tjejen m kylskåpet är...

Känner mig helhurtig och fit tills jag möter spegeln i gymmet. (Kan nån ta ner den?) Men biffigare blir jag nog!

Mycket vetenskap och kritik rullar kring ämnet träning och diet. Man strävar efter så olika saker... efter 3 barn och snabb viktpendling bör man vara tacksam för att bukskinnet inte dinglar över byxkanten när man går kanske? Men det beror åter på målet...

Mitt mål handlar mest om kontroll.  Jag vantrivs när delar av ens kropp dallrar mycket eller känslan av att  allt inte "hänger med"... jag vill att min kropp är en enhet, en enda kropp där alla lemmar känns fasta och spänstiga när jag springer. Låga krav? :-) jag vill inte behöva köpa kläder a la speciale heller! Skönt att som för ett år sedan bara plocka ut sin storlek och hänga på.

Jag tror inte på dieter. Det känns ohållbart! En allmän förbättring av matföret och motion man gillar minst 2 ggr per vecka. Mindre portioner. Mindre fett. Mer protein. Mer grönt. Mer vatten. Vatten som måltidsdryck. Ja, så jobbar jag med förändring....

Vikten står ändå rätt stilla nu för mängden mat. MAAAAT! Amning gör en hungrig. Träning gör en hungrig. Trötthet gör en hungrig.

Längtar osunt mycket ned i vikt. Men lever inte osunt.

Mammorexia är denna gång inte total. Jag tränar. Och tränar. Och tränar. Och är snäll mot kropp. Matar. Klappar medhårs. Men är ändå inte helt frisk,  för jag längtar så efter en kropp jag inte har och kanske aldrig kommer få igen.

Nu stänger jag igen ytligheten för idag!

2014-05-08

Dagen då jag skulle testa att andas mig igenom allt...
Mest för att inget funkar mot trots och sömnbristen slår nya rekord,
jag orkar inte ta dusterna för tillfället. Jag startar hellre kuddkrig och
agerar 5 år gömd bakom soffan tills det lugnat ner sig.

Regler schmegler! Sitta vid datorn och uggla, utöva självuppfostran,
iiiiin och uuuuuuut...

Vad sas>? nääää skitsamma. Hantera konflikterna själva för jag dricker kaffe.

Jag kan klä er, mata er, rapa er, kissa er, allesammans! Pappa med om han vill.
Jag gör det per robot och drömmer om en drink på playan, avstänger från bekymren, anammar dimman på vägen mot ljuset.

Njutningen i att lägga något mjukt på golvet och ligga där, vara klätterställning, nära er men så långt borta.

Måndagssur blir iiiiiiiin och uuuut. Vem har energi att tjura>?

kl 10.20 har jag varit vaken i 5 timmar. Men vaknade en gång i soffan med dreglande mungipa. Kroppen tyngre än någonsin. Blybenen mot frukostbordet. Varje steg mot kaffe en evighet. Filtret på andra sidan köket(!)... nähe, det hade bytts plats av praktiska skäl... praktiskt! En halv skopa extra.

Men frågar någon om jag är lycklig svarar jag ja! Och jag ljuger inte för jag saknar inget... jag har allt i överflöd. Ni kan få lite av mig om ni saknar...

Anything to make you smile

Där bodde så mycket ilska och nu fylls jag mest med sorg
För dina ögon lyser inte som de brukade göra
när du såg på mig och klämde min hand hårt i sömnen

dina vingar skiftade färg, vem är du som landat framför mig?
Saknaden vrider mig av på mitten för saknaden är störst för den som är nära.
Vila hos mig och låt mig stanna tiden och backa bandet.
Inget vill förändra och min största rädsla ligger ändå långt fram,
att du ska vrida dig ur mitt grepp och inte titta tillbaka.

But no one(!) is ever gonna love you like i do...

(feat. Band of horses)

piip

Förväntan och förtvivlan
Kärlek kött och hat

Leende folkskygga ögon
Slå bort era billiga fingrar

 

Lakanet fångar min kropp...
Du ser bara framåt, så oskuldsfullt rak och ansträngt vit.

Dina vingar är öppna och sluts runt min kropp,  dom är skal mot din bomull.

Så slutar spelet och skalet slås sönder.

Strong is fragile

We fell again..

In love over us and what we can create

Smashed in to the wall with all that we adored and hated

We fill up ourselves, carving for answers...

Disappearing in beliving and then trip with our faces against the ground

The strongest wall carries the most fragile bricks

Finding myself searching for you when youre right next to me and pushing you away when youve already left.

Sometimes i run this on my own and you know it! I can steal this show and i know how to move.

Sometimes i just dont know if thats what i want...

En sak i taget...

Borde mycket!

Träningen bromsades av jobb. Sömnen av magknip och nattspring. Att umgås med mannen av timmar i tatueringsstolen. Att äta rätt av sömnbrist och tidsbrist. Tider bokade åt mamma och barnkroppar. Födelsedagskalas att planera.

Ät rätt
Gör rätt
Var rätt
Rätta rätten

Jag borde börja med att sova men kreativiteten slår till när den vill. Jag borde nog börja i någon ände men just nu är det en cirkel.

Så jag lägger upp otränade fötter och syndande mammakropp för vaken vila och fantiserar om ett par timmar till per natt och dag.

En dag ur mitt liv

23.00 B får magknip igen och inget hjälper.

02.00-03.00(ca, lite suddigt) ammar mig fram genom gnäll. Barn 1 dyker upp. Placeras i spjälsängen för utrymme. Barn 2 kommer snart därefter och upptar utrymmet.

04.00 Vaknar av magknipande bebis som är otröstlig. Upptäcker att spjälsängen är nedkissad. Barn 2 väcks och sparkar ner ett vattenglas från nattduksbordet. Pappa som skulle jobba tidigt torkar golv på morgonkvisten. Mamma som skulle bli ensam m morgonbestyren lämnas till slut m 3 vakna barn kl 4  varav 1 skriker och 2 ska på dagis.

05.00 Barnen sover och även jag somnar så småningom.

07.30 Barn 1 vaknar= Alla SKA vakna.

08.00 Frukost.

09.00 Barnen klädda, ätna, borstade och fastspända i bilen. UTAN grinig stressad morsa i densamma!

And the price for mother of the year goes to...

Diskussion drama

Jag går runt dig nu,
klumpen i magen

Han som knyter ihop och bryter isär

Han som stjäl all tid och slukar våra minnen

Bromsar och backar, tassar på tå
Skyler och gömmer, springer och  blundar

Någon gång såddes ett frö i mitt bröst, nåt som växte därinne och slog ner sina rötter

Jag har tidigt bestämt mig för att den ska dö med mig, men helst torka ut när jag lever

Så jag får leva nu

Träning 2

Det går åt rätt håll flåsmässigt men fan så långsamt från midjan till knävecket. Känner mig som en spinnrulle, typ.

Borde väl vara tacksam att jag är runt normalvikt så snabbt. Men titta här! *wobblar magdegen och skakar lårfettet* nu vill jag gå utan så mycket skak. Den här gången har allt bosatt sig runt rumpa/lår... Så svårt m brallor med en putig enorm rumpa kombo breda höfter kombo magdeg!

Träningsschemat är detsamma som innan graviditet.

2km: 100 kal: 20 min löpband i den hastighet som passar tillfället.

1 km roddmaskin.

Maskiner för ben rumpa rygg och armar...

3ggr i veckan.

Vatten till dryck. Mindre portioner. Mer utelek.

Återkommer m resultatet :-)

Äcklets begär

När jag sitter hemma i oskuldens fästning, bland blida skämt och dygdiga moraliska tankar, är längtan efter utekvällar bland klirrande glas, överkonsumtion och midjelåga urringningar så långt borta. En del i det är säkert ditpräntat... ty som förälder bör du alltid längta hem. Amen.

Hem hem i rosa tyll och fluffig lusekofta. Kanske just därför man längtar efter snusket? Förbjuden frukt smakar öl och cigg? Människor att se ned på och förakta, samtidigt som man faktiskt intar deras domäner för en kväll, ja kanske t om beundrar deras osunda leverne?

Samvetet gnager men jag låter lusten leva lite ikväll och trotsar alla spöken. Kom krogbråk och spyor Kom köttmarknad och tårar! Jag är ju inte förmer för att jag är en avlägsen besökare. Jag längtar också efter snusket. Jag tror vi har behovet att grisa, det är bara så. Det är mänskligt att vara en gris.

Jag är

Så kommer det ständiga huvudbryet.
I rinken möts dem, kvinnan vs mamman, så fyllda till bredden med olika behov och så trånande efter olika saker.

Det finns inga regler, jag måste själv välja. Som att välja mellan mig själv eller barnen...

Då väljer jag ju barnen?
Men barnen mår ju inte bra om inte du mår bra?
Jaha, men då väljer jag mig den här gången då.
Men hallå! Om du är borta för kvällen kanske bebisen får värre magknip?
Ok. Men då väntar jag lite då.
Du, skärp dig! Du är inte oumbärlig och din man fixar nog biffen.
Fint, då tar jag en liten tur.
Javisst, det ser ju snyggt ut att lämna en så liten och ställa till det på hemmaplan.

Jag stannar hemma?
Skämtar du?! Gå iväg och gör något annat några timmar så du kan fungera som människa, mamma och fru!

En ängel på varje axel, djävulen sitter i huvudet. I valet. I samvetet.

&

Fönstrets glas skallrar av blåsten, M läser högt för katten och J tränar röstens olika lägen. B snorklar knoddar och gnekar och själv göttar jag mig över kindtandens kvarglömda kakbit. Det är torsdag och utav dagens 142 måsten lyckas jag uppfylla steg 1 av behovens trappa. Har jag äntligen lärt mig att inte få magknip av stress och svettas som en gris utav scheman? Nä jag sitter ju fortfarande här, och tänker på dessa 142 måsten, tänker att dem nog löser sig själva, om jag bara tänker på dem tillräckligt länge. Magsåren genererar vinst?

Dagens TJOFLÖJT: Barnbidrag, hårfärgen ordnad och barnen leker bra tillsammans.

Dagens blä: 142 saker som jag vill lyfta av mina axlar och slänga runt halsen på O. Men jag är kontrollfreak så jag måste se till att bekymren är korrekta innan jag lastar över dem. Ett sånt där moment...

Träning!

Helt chockerande var jag inte i så dålig form. Detta är både bra och dåligt då man lika gärna skulle kunna vänta ut ett par månader till med fötterna på bordet, pillandes navelludd... för att sedan möta en massa extrakilon och motstånd. Nej tack.

När jag väl gör något, inte så ofta, gör jag det baske mig ordentligt!!

Peppar mig genom bilduppdatering och vägande. Borde egentligen även mäta då det kan vara tydligare men har bara linjaler vilket ju kan vara lätt missvisande och tvådimensionellt.

Jag skryter inte än, nä de bilder jag har är motsatsen. Behöver se utvecklingen för att inte bli blind *mamorektiker.

Är 180 lång. (Läs 178, 5). Väger nu... (Går till vågen) 78. Det står stilla där.
Siktar på att inte växa på längden och krympa ca 8 kilo då. Borde inte vara omöjligt men en får se! Fokus på stark rygg, armar så man orkar släpa på barn utan att rygg/axlar faller isär.

Maten blir som sist. Mindre onyttigt som vitt mjöl, mjölk socker. Mer grönt. Det funkade sist. Innan graviditeten var jag nog i min bästa form sedan gymnasttiden! Kanske därför återhämtningen gått snabbare denna gång (?).

Let the game begin...

*mamorektiker = Ja jag har hittat på ett eget ord men har bevis på att det existerar! Kroppen känns lätt efter förlossningen så man inbillar sig vara smidig och blir chockad när smaljeansen inte går över låren. Nästa dag vill man inte lämna hemmet för man tror folk kommer viska och peka. Varannan-dag-självförtroendet.

Läs inte om ni planerar barn

För de som undrar... och inte, men måste få skriva av mig.

Min förlossning med Björn var kort intensiv och BRUTAL. Att tänka på den i efterhand ger mig ångest så jag försöker låta bli.

Jag trodde jag skulle dö.

Och jag är ingen mes när det kommer till smärta, fråga vemsomhelst! Från 6 till 10 cm på 2 sekunder, jag saknade helt kroppskontroll och slog och sparkade min omgivning trots deras försök att skälla mig tillrätta. Jag hör Olle säga att han aldrig sett mig sån, så smärtpåverkad. Nånstans inom mig väcks hoppet om ett snitt. Allt vore bättre. Men barnet var halvvägs ute.
- Krysta inte säger dom. Det enda konstruktiva jag kan göra förutom att pressa en verkningslös mask genom ansiktet.

Det började med dropp... jag blev igångsatt pga förlossningsrädsla. Men förlossningen i sig var inte det mest skrämmande. Det var hastigheten smärtan förlusten av kontroll och nedstämdhet tiden efter. Jag har sluppit bli nedstämd men vet inte om igångsättningen hjälpte... hur vet man det? Slapp föda hemma iaf.

Jag klämmer sönder Olles hand. Hans hjälplösa hand. Nånstans mitt i allt tycker jag synd om honom. Kanske för att jag trodde jag skulle dö?

Det var flera runt mig nu.. en rejäl bitsk morska som tröttnade på att få spö och ännu en som visade lustgasen vilket jag inte fattade och inte fick nån verkan i. Jag bara tryckte den så hårt jag kunde mot ansiktet för att avleda smärtan, fokusera på nåt. En student gjorde handräckning, stackarn!

Den tuffa morskan säger flera gånger åt mig att släppa masken eftersom hon tror att jag är för hög för att fatta vad hon säger. Hon säger åt mig att lägga band på mig, att ligga still, att sluta slåss. Jag är INTE hög alls, jag önskar innerligt att jag vore plakat och stenad men det är enkom smärtan som påverkar mig. Jag vill krypa ur min kropp. Men nu kommer lilleman.

Jag är ensam på mitt rum på BB första dygnet. Björn är trött och svag. Får näring vid sidan av bröstet. Njuter av att allt är över och försöket vara ok med att sova "själv". Som vanligt så ber jag inte om mycket och ringer sällan på klockan. På natten reser jag mig för att kissa och störtblöder ut på golvet. Ja det tillhör det normala men jag kommer ju ingen vart så jag larmar. Personalen låter mig veta var m-torken hänger... jag fick inte mata mitt barn med ersättning själv men nog kan jag ligga på alla 4 nyförlöst?

Dagen efter kommer en rumskamrat. Hon upprepar ideligen - Jesus gud i himlen vad jag fått gå igenom! Vilken smärta! Jag larmar personalen och ber diskret om ett eget rum...

En fantastisk själ som läst min journal ordnar snart med eget rum och mer därtill♥

Vartefter Björn mådde bättre var vi på väg. Dag 3 landade vi hemma. Underbara hemma! Min kropp ser sig inte förlösa något barn igen.

Klor

De här överdrivet ledsna/arga/glada i hormonrusningarna när man ammar och sover sådär alltså...

Men påpeka för guds skull inte att det inte berättigat!!! Herrejösses, ni har väl mött någon med PMS? Tänk det och värre.

Hur jag arbetar bort stundens ilska gentemot mannen ( som då oftast tar skiten) vet jag inte än. Efter 3 barn. Lika lite som jag vet hur man botar PMS... Man känner sig lika verkligt illa förbannad eller ledsen även om det inte är på riktigt.

Så en stor dos förståelse och tålmodigt bemötande hos sambo samt undvikande av ordet hormonstinn eller dylikt är nödvändigt för husfridens skull.

Dagens positiva: Solen har varit med trots elak prognos! Fin utedag.Träningen är igång.

Dagens negativa: Jag är fortfarande arg!

Introduction

Björn Olof Saarnak. 2014-02-10. 3550 g 51 cm. Knorrande, magknipande, prickig och alldeles alldeles underbar...

Torsdag

Kl 05. Sånt man upptäcker blir mer komplicerat med fler barn. Sömn. Barnen tränades länge att sova i egen säng vilket man släppte på vid lillebrors ankomst. 160 cm säng m 80 cm orubblig karl, en 4-åring som snurrar runt och ett spädbarn aom konstant behöver skydd mot karln och 4-åringen eftersom spjälsängen ockuperas av 6-åringen... som inte vill sova ensam såklart!  Amningen som sker liggande åt sidor är därmed omöjlig att genomföra smidigt.

Så barnen sover som ljuvliga små dun. Det är den beskyddande rävsovande utträngda morsan som knappt sover.

Kl 04.30 Mor och snuttande bebis flyttar till soffan. Sömn!

Kl 06. Far till jobb. Barnen undrar var föräldrarna är och vaknar en efter en.

Ett exempel alltså.. hur man vänder detta får man inte svar på. För "det är en så kort tid bebisen är liten och syskonen behöver den tryggheten"...typ.

Om jag lägger mig på annan ort när barnen kliver upp nattetid letar de efter mig.

Jag är sjukt gullig som trött turligt nog. Men halvkul lekkamrat när jag somnar med t-rex i luften. Och inte så romantisk när jag somnar dreglandes över mannens axel i en kram.

im back!

Nästan ett år sen sist...

Nästan en utbildning och ett fulländat barn senare.
Ett till, av 3, kan ni föreställa er? För det kan inte jag. Jag är ingen "3-barnsmorsa", jag råkar bara ha 3 barn... eller?

Har dragit mig undan på landet, kanske är jag numera för introvert för bloggande? Jag försöker ändå. För jag minns hur det hjälpte när småbarn och snäva föräldraledighetsväggar fick en att kippa efter andan.